som rör er dotter! utropade mr Spettigue, hvilken ofta hört talas om Grace Redmayne af hennes far. Hvorföre skrifeer ni ej till henne och beder henne komma ut till kolonien? Ni kunde låta henne få ett komfortabelt hem någonstädes i Brisbane och fortfara med ert arbete här uppe till dess ni vore lika rik som en af Rotschildarne. Richard Redmayne skakade på hufvudet till svar på detta förslag. — Iirvet i kolonierna passar ej för Gracey, sade han; hon är en allt för ömtålig blomma för att kunna uthärda ett sådant lif. — Jag betviflar ej att hon är en ovanligt vacker flicka, anmärkte mr Spettigue i bekymmeslös ton, såvida hon är det minsta lik er. — Lik mig! utropade Richard Redmayne; hon liknar mig så mycket som en solros liknar en hvitsippa. Om ni kan föreställa er huru en vattenlilja kan se ut efter att ha blifvit förvandlad till qvinna, så kan ni också föreställa er huru min dotter Grace ser ut. — Min fantasi är ej så rik, svarade den praktiske mr Spettigue. Jag har aldrig haft någon förmåga i den vägen, och en qvinna som är lik en vattenlilja är heller icke i min väg. Jag tycker om en flicka med kinder röda som pioner och en tillräcklig qvantitet af kött och blod, med er tillåtelse Richard. På det sättet blef kompaniskapet upplöst och Richard Redmayne köpte sig en häst samt företog en utfärd till det inre af landet. Under de utflykter som han företog kring betesmar