mr Spyettigue hade inmutat den bästa fläcken i hela distriktet och lyckan gynnade honom och hans kompanjon. När de uttömt eller förmodade att de uttömt guldådran på sitt operstionsfält, delade de vinsten. Richard Redmaynes andel uppgick till mer än tre tusen pund. Alla hans skulder i England kunde bli betalda med hälften af detta belopp. Han hade sett en stor del af landet sedan han kom ut — sett mycket af dess jordbruk och sättet för dess bedrifvande, och det var allt hvad han behöfde se. Nu sedan hans arbete var slutadt, tog ban sig några dagars ledighet för att ströfva kring på de vilda betesmarkerna i landet. Han var ej den man som älskade penningar för deras egen skull och då han nu hade mer än tillräckligt för att betala sina skulder och återvända till sitt kära gamla hem i Kent, hade han ej ringaste åstundan att arbeta för vidare vinning. Detta var något som i hög grad förvånade och harmade Nicholas Spettigue, som redan fått sina ögon fästade på ett nytt distrikt och var ifrig efter att få utröna hvad det kunde inbringa. — Jag skall söka upp nya minor, sade han. Men jag tviflar på att jag någosin kan finna en hederlig man med sådana armar som edra, Richard. Om ni ville hålla med mig, skulle jag göra er till millionär innan vi upplöste vårt bolag. Men jag förmodar att ni har hemsjuka och då tjenar det ingenting till att jag säger något mer. — Jag har en dotter, ser ni, sade Richard Redmayne i det han med ett tankfullt småleende såg ner framför sig, och jag vill resa tillbaka till henne. — Liksom om jag ej skulle känna till alltsammans