Göteborgsposten – 20 november 1872, sida 1

Redmayne, landtbrukare, guldgräfvare och spekulant i olika riktningar, seglande tillbaka till sina förfäders hem. Han återvänder till Eugland åtminstone ett år förr än han hoppats kunna återvända. Förhållandena hade gestaltat sig lyckligt för honom under de sista aderton månaderna, nästan lika lyckligt som hans fantasi gjorde upp under de gamla cedrarne vid Brierwood då han om sommaraftnarne satt vid sin pipa och betraktade sin dotters vackra ansigte, tänkande på hvilket storverk det skulle vara att resa ut till Australien och samla en förmögenhet åt henne. Han hade gjort det. Under en lång tid hade ödet tyckts vara emot honom; det var en hård pröfning han hade att genomgå då han fick sträfva och arbeta från morgon till afton, i alla väder, utan resultat. Mången gång hade han önskat sig tillbaka till England — ja, till och med om han skulle ha nödgats sälja Brierwood till främlingar och sjelf endast fått en hydda och en jordlapp i behåll; det kade i alla fall varit en engelska hydda och engelsk jord, han hade fått njuta af ett engelskt klimat, haft en engelsk omgifning och fram för allt sin dotters vackra ansigte — detta ansigte som var hans lifs sol. Hvad betydde väl förmögenhet? frågade han sig sjelf mången gång. Utgjorde väl ett stort hus och många tunnland jord en menniskas lycka? Hade hans vackra tegar och rika skördar fordom kunnat trösta honom under den närmaste tiden efter sedan han förlorat sin vackra unga hustru? Hade verlden då synts honom mindre mörk för derag skull? Tusen gånger nej. (Forts.)