en del af högern skulle utgöras af män, hvilka i afseende på lynne, politisk utveckling och mera stå Thiers nära, neml. orleanisterna, och det är icke omöjligt att dessa öfvergå för det närvarande till Thiers, emedan deras egna utsigter nu äro ytterst ringa. I så fall skall han förfoga öfver majoriteten i församlingen. Så kommer det enligt all sannolikhet att utveckla sig, om icke våldsamma stormar inträffa och förrycka situationen. För ögonblicket synes man vara på visst sätt i oenighet om hvem som skall framkomma med förslagen. Regeringen kan det efter Thiers budskap icke; venstra centern synes draga sig derför — men det blir väl dock till sist derifrån det kommer att utgå. Det är med verklig tilltredsställelse vi här anteckna ett i det tyska bladet Köln. Zeit. förekommande välvilligt yttrande om Frankrike. Bladet slutar neml. en uppsats om Thiers budskap med orden: Utlandet ser på Frankrike med spänd uppmärksamhet, men utan afund och i trots af alla chauvinisternas klagomål, med välvilja på en nations pånyttfödelse, hvilken har rätt till sin plats i folkens råd, hvilken, om det åter slår in på hyfsningens och bildningens, de förfinade konatnjutningarnes och vetenskapernas väg samt bjuder ett kraftigt halt åt mörkrets män och reaktionens fanatici, uppfyller en glänsande mission i verlden, och hvilken skall, så fort hon visar hvad hon är värd, öfverallt röna välvilja. Frankrike är ej isoleradt, om det icke sjelft genom inre strider och trotsiga försök att agera den europeiske fridstöraren, gör sig ovärdigt vänskapen och grannsämjan. Thiers budskap bebådar ett steg till något bättre; att han må lyckas i hvad han åtagit sig, denna önskan skall ljuda i båda hemisfererna, i republikanska såväl som liberalt-monarkiska kretsar, såsom ett gensvar på hans redogörelse för sakernas ställning i Frankrikef. Häri kunna vi ej annat än instämma, tillläggande den önskan att man äfven må från tysk sida underlätta hans bemödanden och icke försvåra dem, och att Tyskland sjelft må upphöra den europäischen Friedensstörer zu machen.