Göteborgsposten – 19 november 1872, sida 1

honom, det mål han förut så ifrigt eftersträfrat. Hvad kunde komma emellan honom och Augusta Vallory? Ingenting — blott en skugga? — Nu är det så att jag ej tillhör antalet af dem som ha förtroende till långvariga förlofningar, fortfor mr Vallory; jag är en praktisk man, ser allt ur praktisk synpunkt och jag kan ej säga att jag någonsin sett något godt komma af sådana förlofningar. Ibland får mannen se någon som han tycker bättre om än den flicka med hvilken han är förlofvad, ibland får flickan se någon som hon tycker bättre om; ingendera är uppriktig nog att ärligt bekänna sanningen och följden är att den tillgifvenhet de förut verkligen hyst för hvarandra låtsa de sedan blott samt gifta sig slutligen utan en gnista verklig kärlek. — Det ligger utan tvifvel mycket sundt förnuft i hvad ni säger; men jag skulle föreställa mig att i sådana fall, då tillgifvenheten är uppriktig och ej försvagas af skilsmessa, tiden snarare borde stärka bandet. — Ja, då en man och en qvinna äro gifta och veta att bandet är oupplösligt. Nu minnes ni ju att då ni först friade till min dotter i fullt medvetande om hennes ställning såsom en ung qvinna hvilken väl kunde vänta att göra ett långt bättre parti, sade jag er att jeg ej kunde samtycka till ert giftermål förr än ni hunnit en mera framstående plats inom ert yrke — inkomsten tog jag först i andra rummet i betraktande, Augusta har nog för båda. (Forts.)