Göteborgsposten – 16 november 1872, sida 2

kladespersedlar, enär dörten till tamburen alltid stod öppen under hans mottagdingstimmar. D. 6 d:s hade hon derför uppgått i sanma hus, under det Emma Johansson stod utanför ya gatan och väntade, men fann då dörren till d:r Rabes tambur låst. Senare på dagen hade hon dotk från fjerde våningen till samma hus tillgripit mll Alida Johanssons kappa och kofta, som hon partsatt å Majornas pantlåneinrättning för 9 rdr. Vil återfärden till staden hade hon uppgått i huset n:r 35 vid Stigbergsliden och der tillgripit de saker fra Backlund samma dag förlorat. Efter aftal hade hon sedan i H-ga sammanträffat med Emma Johansson, till hvilken;hon lemnat hr Ljungbergs paraply samt af henne mot den ena baschliken tillbytt sig en klädningskjol. På vägen i Redbergslid hade hon borttappat återstoden af de penningar hon erhållit för m:ll Strömbergs ur, hvilka penningar, 11 rdr 25 öre, sedan hittats derstädes af flickan Amalia Pettersson, som aflemnat desamma till vederbörande. Emma Johansson, om jemväl varit inkallad till förhör, har till alla delar vitsordat riktigheten af Maria Petterssons berättelse i hvad beträffade hennes inblandning i denna sak. I hennes bostad har åfven återfunnits det ofvannämnda paraplyet och den ena baschliken: Den vidare ransakningen remitterades till rådhusrätten och kommer Maria Pettersson att under tiden förvaras å cellfängelset, hvaremot Emma Johansson tilläts att vistas på fri fot. Tjufaktig tiggare. Hos detektiva polisen bade fru C. Lundberg, n:r 41 i Majornas 5:te rote, anmält att hon d. 10 d:s blifvit bestulen på åtskilliga linneklader, hvarjemte från hennes piga, Ida Andersson, vid samma tillfälle bortstulits ett par skinnkänger och anhölls för dessa stölder af polisöfverkonstapel N. Johansson i Majorna försvarslöse manspersonen Carl Johan Staf, hvilken åfven vidgått att han vid ett tillfälle, då han uppgått i fru Lundbergs kök för att bettla, tillgripit kängorna, som han sedan bortgifvit till sin dotter, men förnekade att ha stulit några linnekläder. Målet remitterades till rådhusrätten och tilläts Staf, hvilken är så lytt i benen, att han måste begagna käppkryckor, att under tiden vistas på fri fot. Stöld från ångfartyg. I Måndags hade från ångf. ÅKongsbacka, då liggande vid Skeppsbron, bortstulits ätskilliga klädespersedlar tillhöriga besättningskarlen Carl Johan Christiansson samt några bordsknifvar tillhöriga restauratrisen å samma fartyg. För dessa tillgrepp anhölls redan samma dag arbetskarlen Anders Eriksson, hvilken vid förberedande polisförhöret uppgifvit att ham, som under sommaren brukat arbeta ombord å ängf. Kongsbacka, nämnda dag varit ombord derstädes, då Christiansson vidtalat honom att hemtaga några kläder till Erikssons hustru för tvättning, utan att dock denne lemnat honom några sådana. En stund derefter hade Eriksson i skansen tagit de klädespersedlar Christiansson uppgifvit sig ha förlorat, i den tro att det varit dessa som skulle tvättas. Vid ett tillfälle i somras hade han af en person vid namn Lindqvist, anställd å Kongsbecka, fått löfte på ett par bordsknifvar, hvarför han ansett sig vara i sin goda rätt att taga de knifvar, som sedan påträffats i hans bostad. Sedan Christiansson förnekat sanningsenligheten af den uppgift som rörde honom, erkände Eriksson vid förhöret i poliskammaren i Thorsdags att han med full afsigt att stjäla tillgripit de ifrågavarande sakerna. Målet remitterades till rädhusrätten och tilläts Eriksson att vistas på fri fot. En advokati fällan. Sedan stadsmäklaren Carl von Bergen anmält att någon dag i förra månaden från honom tillgripits ur köket till hans bostad n:r 17 vid Nygatan i Haga, två st. skedar af silfver samt att en af dessa skedar d. 5 d:s pantsatts hos pantlånaren G. Svensson vid Jerntorget, så har förre mureriarbetaren Johannes Svensson, hvilken nnder senare tider befattat sig med utförandet af en och annan tvetydig rättegång, blitvit d. 12 d:s anhållen för denna stöld. Vid polisförhöret har Svensson uppgifvit att han hittat den pantsatta skeden i en gödselhog å Hasselbladska ängen samt sedan förvarat den i sin bostad till d. 5 d:s, då han visat den för förre artilleristen Sven Johansson, som då behållit skeden och Svensson ovetande sedan pantsatt densamma. Sven Johansson häröfver hörd har medgifvit att han pantsatt skeden Svensson ovetande, men uppgaf att han genast derefter omtalat det för Svensson och erbjudit denne de vid pantsättningen bekomna penningarne, ehuru han ej velat mottaga dem. Den andra skeden hade d. 12 d:s af ett obekant fruntimmer återlemnats till hr von Bergen, men härom förnekade Svensson all vetskap, ehuru det är ganska troligt att han, sedan han sagda dag funnit sig röjd genom den pantsatta skeden, skickat den andra tillbaka till sin egare. Den vidare ransakningen remitterades till rådhusrätten. : w VA 8 — — Er re RådhusrättonÄfventyraren Fredriksson. Med den sorgligt ryktbare förre kyparen Kuut Adam Fredriksson från Stockholm fortsattes ransakning i Thorsdags å rådhusrättens tredje afdelning, då Fredriksson mot förväntan uppförde sig mycket lugnt och stilla samt tycktes icke alls ha någon svårighet att höra hvad som yttrades under målets gång. Såsom vittnen voro inkallade polisinspektorn v. häradshöfd. A. O. Elliot samt trenne detektivkoustaplar, hvilka haft befattning med Fredriksson såväl i somras då han haktades för stöld härstädes som nu senast i höst då han ånyo blef anhållen. . Häradshötd. Elliot upplyste att då han i somras anställde förberedande förhör med Fredriksson hade denne först uppgifvit sig vara löjtnant vid Bohusläns — — em: it regemente och heta Stjernblad eller något dylikt, om tt hvilken uppgifts osanningsenlighet Fredriksson genast le öfverbevisades genom statskalenderns förerisande. r, Sedan en kort stund derefter ett prestbevis för ky)e paren Knut Adam Fredriksson blifvit funnet bland r, I den tilltalades saker medgaf han sig vara den peraf son som prestbeviset afsåg samt uppgaf äfven, ehuru eI med svårighet och i märkbar afsigt att ej komproomettera sig, huru han ätkommit de stulna kläder han n. innehade. Vid vissa tillfällen föreföll det häradsuhöfd. Elliot som om Fredriksson skulle varit oredig, f-men fäste han sig ej då dervid utan kom först att 12 tänka på detta sedan Fredriksson blifvit från cellån fängelset förd till Fattigförsörjningsinrättningen sära son sinnesrubbad. Deremot hade häåradshöfd. Eliot i sej kunnat förmärka att Fredriksson lidit af döfhet, af hvarken i somras eller nu i höst. De trenne konstaplarne berättade att de under ettvenne dagars tid i somras följt Fredriksson här i I:s I staden för att söka reda på en person vid namn Guå staf Andersson, af hvilken Fredriksson uppgifvit sig Ilha emottagit de stulna kläderna, men hade de då ej kunnat märka att F. varit sinnessvag. På morgolle I nen etter det ban blifvit häktad hade han visserlias gen förefallit dem något besynnerlig, men detta anvi sågo de härleda sig derifrån att han aftonen förut tta varit drucken och då ännu gick i s. k. bakrus. De voro äfven öfvertygade om att han ej varit döf, ty en I sedan han frågat om några gånger hade de pröfvat de I honom och funnit detta endast vara tillgjordhet. Då m-han nu i höst häktades å jernvägsstationen hade ban un yttrat till en af konstaplarne att han nog visste hvad vid det gällde: först undergå förhör här för stölderna i somras och sedan i Landskrona för bedrägeriet der