Göteborgsposten – 15 november 1872, sida 3

lvarjehanda. Ett inskränkt postkontor i en större handelsstad. Vi atergifva följande, till tidn. Jefle-Posten insända uppsats, hvilken på ett satiriskt ätt påpekar en af vederbörande i Gefle vidtagen, synnerligen i hög grad misslyckad anordning: Från och med d. 1:ste d:s har postkontoret flytats till Nygatan i grosshandl. Hedbergs stora och prydliga stenhus. Man blir verkligen lätt om hjeriat, då man får se kommunens postanstalt inhyst i en så till det yttre ståtlig lokal. Men huru gäckas ej den sköna illusionen genast vid första inträdet i densamma! Förstugan, der allmänheten skall inlemna och afhemta sin post, påminner både till utseende och dimensioner starkt om cellsystemet. Tänk dig, käre läsare, ett nära fyrkantigt litet tingest med hvitmenade väggar, så stort att högst fyra å fem personer kunna vistas der. Onekligen gripes du af tanken på kängcellen och illusionen mäste bli fullständig, då du kastar dina blickar på fångluckorna på väggen. Saken har ock verkligen sin allvarsamma sida. Tänkom oss en mörk höstafton, då stormen hviner och regnet faller ned i stora strömmar, eller en isande kall vinterdag, då den tjutande nordanvinden, som just här har nästan fritt spelrum, hopar snödrifvor i väldiga massor; — och här skall allmänheten, utsatt för elementernas raseri, tåligt stå på gatan och afbida den väntade posten. Om vi ha ett rekommenderadt bref att afhemta, ega vi rätt att öppna på celldörren och komma vi så in i en med skrank omgärdad liten fyrkant af, om möjligt, ännu mera inskränkt omfång än förstugap. Har man att aflemna ett bref under öppen rekommendation, måste man naturligtvis framtaga sitt sigill och sitt lack, för att jemte brefvet och penningarne lemnas till postexpeditören. Ofta kunna dessa saker vara så placerade, att man, för att åtkomma dem, måste sätta ifrån sig sin hatt (att låta den sitta lvar på hufvudet, vore oartigt, helst vi ha den angenåma anblicken af fruntimmer, som just i detta rum tjenstgöra vid postkontoret). På ett försök sätta vi den derföre på skranket, men detta slår ej bättre ut, in att, då den smala skrankskifvan befinnes vara rund, hatten faller ned på golfvet, der han ock, i brist på bättre och lämpligare plats, får förbli liggande till dess brefvet blitvit expedieradt. Denna expedition går nu så till, att vederbörande tjensteman, efter brefvets mottagande, beger sig i ett mindre rum, der penningarne räknas och brefvet förseglas af tjenstemannen, utan att brefafsändaren, som står i det yttre afskrankade rummet, rimligtvis hvarken kan kontrollera det ena eller det andra, ehuruväl detta är hans obestridliga rätt. Det är alldeles icke vår afsigt att kasta den ringaste skugga på någon; men det ligger för öppen dag, hvilka obebag och hvilka förvecklingar ofta nog, t. ex. i händelse af missräkning från afsändarens sida, kunna uppstå genom ett sådant minst sagdt abnormt expeditionssätt. De inre rummen ha vi ej besökt, men att döma utifrån, tyckas de vara särdeles rymliga och beqväma — för posttjenstemännen. Huru allmänhetens billiga anspråk blifvit tillgodosedda, synes af det anförda. Det värsta af allt är, att saken ej torde stå att hjelpa på ännu ett decennium, enär hyreskontraktet lär vara uppgjordt mellan postverket och husegaren på tio år. ARR SEE RR