Göteborgsposten – 15 november 1872, sida 1

den Grace fick se. Hon undrade öfver att landtborna kunde bli så förtjusta i London. De stannade vid en villa på en kulle, en af de byggnader aom taga sig förträffligt ut på en tafla, men ofta äro allt annat än beqväma såsom boningshus. Mr Valgrave affärdade droskan och förde Grace samt hennes nattsäck öfver en gård af obetydligt omfång in i en smal förstuga och sedan in i en salong — en sådan salong att Grace slog ihop händerna och såg sig omkring med ett utrop af förtjusning. Hennes älskare hade ej varit sysslolös under sin förberedelsevecka. Han hade skaffat drifhusväxter i tillräcklig mängd för att fylla ett litet drifhus och göra rummet till en veritabel löfsal. Han hade inköpt saker med en förälskad mans frikostighet. En af sofforna var fullastad med sidenkramvaror, ett af borden var öfverhopadt af parfymer, handskar och andra toiletteartiklar. — Ni ser att jag ej glömt er, Grace, sade han i det han öppnade ett af sidenkramhandlarens paketer och visade henne några klädningar, sådana klädningar som hon knappt kunnat drömma om att få bära. Naturligtvis finnes det en mängd saker som jeg ej förstod mig på att välja ut, men ni kan åka ner till West-end sjelf denna eftermiddag och göra ett urval. — Hvad ni är god mot mig! utropade flickan som stod med hopknäppta händer och betraktade klädningarne, allt efter som han höll upp dem, en efter annan, för hennes ögon och derefter kastade dem åt sidan.