Göteborgsposten – 15 november 1872, sida 1

Vi äro ej luftens foglar, och som jag ej kan lemna London vid denna tid af året, har jag satt upp våra husgudar i förstaden. Jag tror att ni skall tycka om det näste jag valt, älskade Grace. — Naturligtvis skall jag tycka om det, ifall ni tycker om det. — En trogen hustrus svar, sade han småleende mot det lyckliga ansigtet. Hennes hjerta vidgades vid dessa ord. — Er hustru! mumlade hon sakta. Huru ljuft den benämningen klingar! — Ja, min älskade; det har varit ett helgadt namn allt sedan den tid då Eva bar det — och dock fanns då hvarken kyrka eller lag att tilldela henne det. Det är ett ord af djupare betydelse än trångbröstade bigotta menniskor tro. Sådana ord torde ha oroat en annan qvinna i så tvifvelaktig belägenhet som Grace Redmaynes; men öfver hennes rena själ passerade de som en sommarfläkt öfver djupt vatten, utan att lemna en fåra efter sig. — Ni har ju aldrig varit i London förr, Grace? frågade hennes älskare i bekymmerslös ton. Tiden var ännu ej inne för det allvarsamma samtal som han nyss talat om. — Endast en gång; min far lät mig följa med och vi besågo då Towern. Han pekade ut kyrkor och andra byggnader för henne, allt eftersom de passerade. De foro ganska länge på gatorna, och det var visst icke den vackraste delen af sta