Göteborgsposten – 15 november 1872, sida 1

Hon stod likt Margaretha då hon i det lilla rummet betraktade sina juveler med frestaren vid sin sida, — Oh, hur vackert, hur vackert! Men ukta, akta, ni förderfvar dem! utbrast hon då han ovarsamt kastade dem ifrån sig. Han tryckte henne till sitt bröst och kysste henne. — Min älskade, det är ni som är vacker! hviskade han; tror ni att jag skall beundra er mer för dessa granna drägter? Men det är värdt alla sidenklädningar som finnas vid Regent-street att se glädjen afspegla sig i ert ansigte då ni ser på dem. Hon lösgjorde sig sakta ur hans armar. — Hubert, sade hon i det hon pekade på en klocka öfver kaminen, är det icke tid att vi begifva oss till kyrkan? Jag har hört min far säga att ingen får vigas efter klockan tolf; men jag förmodar att förhållandet är annorlunda i London. — London betyder frihet, Grace. De som bo i London ha sina samveten att stå till svars för i afseende på sina handlingar, men med sina grannar har man här ingenting att göra. Han såg sig om för att se efter om dörren var stängd, gick för mera säkerhets skull fram till den och kände efter samt kom sedan tillbaka till Grace med ett plötsligt allvar i min och sätt. Han fattade båda hennes händer och såg ner på henne, allvarligt och ömt. — Grace, sade han, jag ämnar nu sätta er tillgifvenhet på ett starkt prof. Ni säger er älska mig högt, och