Göteborgsposten – 14 november 1872, sida 2

piano som hennes far gifvit henne och som hon varit så stolt öfver att få kalla sitt — skulle väl hennes man låta henne skicka efter det framdeles, sedan de väl blifvit gifta och satt hushåll? Deras giftermål skulle vara hemligt, hade hennes man sagt henne, men hvad betydde det? Hemligt så till vida som hans klass och krets af bekanta afsågs, men ej i afseende på hennes; så trodde hon. Han hade gifvit henne tillåtelse att säga hvad hon behagade i det afskedsbref som hon skulle skrifva till sin tant — således var intet hemlighetsmakeri ålagdt henne åt det hållet. Kanske skulle han, när deras smekmånad var förbi, föra henne till Brierwood för att helsa på onkeln och tanten. Hon blef litet gladare vid tanken härpå. Huru stolt skulle hon ej framträda inför dem, stödjande sig på hans arm! Huru stolta skulle de ej känna sig öfver att se henne gift med en sådan gentleman! Och öfverraskningen för hennes far sedan — skulle den ej bli stor då han komme hem och funne att hans älskade dotter gjort en sådan lycka! Under sådana fantasier och känslor — vägande mellan fruktan och hopp — gingo dagarne till den morgon som skulle få bevittna Grace Redmaynes farväl från Brierwood. Natten förut gjorde hon ej ens ett försök att få njuta någon hvila — hvad hvila hade hon för öfrigt haft allt sedan mötet med Hubert Walgrave? Hon hade sina små förberedelser att göra — förberedelser som, huru obetydliga de än voro, fordrade rätt lång tid. Bland de vigtigaste var det bref hon måste skrifva till tant Hanna.