Göteborgsposten – 14 november 1872, sida 2

tes henno denna dag såsom en okänd stig, och det dimmomhöljda landskapet hade en sällsamt främmande prägel. En gång stannade hon vid en liten grind och höll under ett ögonblick handen för pannan, försökande att samla sina tankar och öfvervinna den drömlika känsla som gjorde att allt förekom henne såsom icke verkligt. — Är jag verkligen på väg till honom — går jag verkligen bort för att bli gift med honom? sade hon till sig sjelf, eller går jag i sömnen? Slutligen kom hon till klifstättan vid byvägen, troende att hon varit minst tre timmar på vägen och fruktande att mr Walgrave förlorat tålamodet och rest sin väg, låtande henne vända tillbaka till Brierwood med skammen sedan hon skrifvit sitt afskedsbref. Nej, han stod der och tog emot henne gladt, med utsträckta armar och ett ömt småleende. — Min älskade, du är mer än punktlig, sade han; du kommer en qvart före den bestämda tiden. — Huru! jag kommer ej för sent — verkligen ej? — Nej, Gracey. Klockan fattas en qvart i åtta. Jag kom en half timme för tidigt. — Tiden tycktes mig så lång under vägen, sade hon förvånad; jag trodde att jag skulle komma långt efteråt. — Ni har varit så orolig och upprörd, min älskade. Se der, ni har ju medfört er nattsänk, tvärtemot hvad jag bad er att göra. Den har varit allt för tung för era svaga armar. Kom nu, min älskade; bäst att stiga i vagnen genast. Det har börjat regna. (Forts.Y