Göteborgsposten – 13 november 1872, sida 2

Henri Rocheforts förening med sin forna älskarinna synes ha varit en högligen romantisk och på samma gång äfven djupt gripande tilldragelse. Det är nu flera år sedan den unge grefven Henri de Rochefort Luccy vann genkärlek af Marie Anastasie Renauld, dotter till en tjensteman i sinansministeriet. De voro då nästan ännu barn — han ej 20 år, hon 16 — och de funno det icke nödigt att åt sin sammanlefnad gifva någon borgerlig eller kyrklig helgd; men det oaktadt fortvarade deras förbindelse, Rochefort blef, som bekant satirist och slutligen smädeskrifvare, hvarigenom ban ådrog sig landsförvisning. IIan måste flytta till Bryssel, der m:lle Renauld letde med honom som hans hustru. Då kejsardömet föll och Rochefort blet medlem af regeringen i Paris samt under denna stads belägring delade hoa hans triumfer och nederlag. Men då Kommunen blef krossad, måste m:lle Renauld, sjuk genom all denna fasansfulla öfverretning, draga sig tillbaka till ett kloster i Versailles. Här nalkades döden henne, men hon vågade ej möta honom lognt, utan att skaffa sina barn erkännande som äkta. Hon vände sig till m:me Thiers med begäran, det hon måtte utverka, att Rochefort finge tillåtelse att besöka henne och viga sig vid henne. Tillåtelsen anskaffades, och Rochefort anlände under bevakning till fängelset i Versailles i Måndags åtta dagar, och derifrån afgick i Thorsdags hans brölloppståg, bestående afen större hyrvagn, hvari sutto brudgummen och trenne svartklädda poliskonstaplar samt åtföljd af en stark vakt guardiens dela pair, hvilka äfven omringade det till Augustinerklostret hörande sjukhuset. IIär fanns i andra våningen n:o 3 ett litet rum der bruden låg. Mairen, Rameau, hade infunnit sig vid hennes bädd. Äktenskapskontraktet upplästes af honom, medan Rochefort stod vid brudens sida, hållande hernes hand. Det undertecknades derefter af dem båda, fastän denna ansträngniog aftvang bruden ett skri af smärta, och bevittnades af Frangois Victor Hugo (skaldens son), Ernest Blum, Jean Destrien och den vältalige advokaten Albert Joly. M:ll Renauld hade äfven bevekande bedt, att denna borgerliga vigsel måtte bekräftas genom en kyrklig, och Rochefort kunde ej vägra sitt bifall till en bön, som troligen skulle bli hennes sista. Kyrkans välsignelse meddelades derför af fångpredikanten abb Follet. Derefter befriades de båda makarne för en halftimme ifrån vakten och lemnades alldeles ensamma. Då den tiden förrunnit, måste de skiljas — brudgummen för att föras tillbaka till lifstidsfängelse i Ile de Rå och bruden för att dö.