Göteborgsposten – 13 november 1872, sida 2

— Min älskade, det finnes knappt någonting i hela verlden som jag ej skulle vilja afstå ifrån för er skull. — Och ni vill gifta er med mig? frågade hon stammande i det hennes bleka ansigte öfvergöts af en brännande rodnad. Äfvon i den lilla verld hvari hon lefvat hade hon erfarit tillräckligt för att veta att all kärlekshandel, sådan som denna, ej går ut på giftermål. Hvurje by har sina historier om bruten tro och vanheder, och sådana historier hade vorit å bane i Kingsbury äfven under senare åren. — Jag vill göra allt som en man af heder skulle göra, min älskade. Jag vill göra allt som står i en menniskas förmåga för att göra er lycklig, om ni blott vill ha förtroende till mig. — Ni vet att jag har förtroende till er, svarade hon; jag älskar er så mycket. — Då kan det ej ske för snart, min älskade. — Hvilket? frågade hon med förvirrad min. — Vär förening. — Ack nej, nej, den kan ej ske snart. Det är en allt för stor uppoffring för er att göra. Ni skulle ångra er efteråt, och det skulle krossa mitt hjerta att veta att jag kommit emellan er och de saker ni värderar. Och sedan har jag ju min far — huru mycket jag än älskar er, skulle jag ej kunna göra något utan hans vetskap. — Huru, Grace! är detta er gränslösa kärlek? Skall jag inneha rummet efter er far? Tänk huru litet gamle Capulet gällde, när en gång Julia var förälskad i Romeo. Grace smålog vid denna erinran. De hade läst Romeo