Göteborgsposten – 13 november 1872, sida 2

sir Francis Clevedon sjelf friade till mig, skullo jag gifva honom afslag för er skull. Hubert Welgrave spratt till. — Sir Francis Clevedon! sade han. Hvad är det för en fantasi som bragt fram detta namn på era läppar? — Det var det namn jag brukade tänka på oftast, innan jag såg er, svarade hon med ett småleende. Jag förmodar att hvarje qvinna har sin hjelte, och sir Francis var min. Jag har som ni vet, aldrig i mitt lif sett honom. Mr Walgraves ansigte, förut så lyckligt och triumferande, hade mörknat vid ljudet af Clevedons namn. — Ni har aldrig sett honom? Då har jag ingen anledning till svartsjuka, förmodar jag? Jag tror visst att han ser mycket bra ut, ty Fortuna mäter sällan sina gåfvor då hon är gifmild. Ingenting är för mycket för hennes favoriter. Men vi skola ej förspilla vår tid med att tala om honom, Gracey; vi ha angenämare saker att tänka på. Min egen älskade flicka, är det verkligen sannt att ni älskar mig, att detta bleka förändrade ansigto har bleknat af sorg för min skull? — Det har ej funnits någon annan orsak, sade hon blygt. — Och ni är min egen, Grace, alldeles min egen? — Ni vet att jag tillhör er, svarade hon i det hon såg upp mot honom med klara uppriktiga ögon, hvilkas oskuld gick honom djupt till hjertat, om — om ni är villig att uppoffra de planer ni talat om och afstå ifrån den rika damen.