Göteborgsposten – 13 november 1872, sida 2

— —————— —— och Julia tillsammans under en sommarestermiddag i trädgården, och hennes älskare hade lärt henne uppskatta skönheterna i texten änuu fullkomligare än hon någonsin förut gjort. — Men jag tror att signor Capulet var en något obehaglig far, sade hon. Min deremot är så god. — Min dufva, jag betviflar ej att han är en så god far som någonsin andats; men han är på andra sidan jordklotet, och jag har en afsky för långa förlofningar. Lirvet är ej långt nog för dylika uppskof. Lita på att Romeos och Julias filosofi var den sanna — frieri och ja i dag, vigsel i morgon. — Kom ihåg huru olyckligt deras giftermål var! — Vi skola ej försöka att likna dem i något annat än vår brinnande kärlek, vårt gränslösa förtroende till hvarandra. Och låtom oss nu tala allvarsamt. Tag min arm, min älskade, och låtom oss gå på litet. Fastän luften är mild, är ni helt darrande. Han drog hennes schal tätare omkring henne, tryckte den lilla handen under sin arm och gick framåt i det han blickade ner på henne. — Hvad jag var lycklig som träffado er här! Jeg tog ett åkdon från Tunbridge till Kingsbury och gick vidare i tanka att under vägen hitta på någon ursäkt för mitt uppträdande på Brierwood. Nu behöfver jag ej göra detta, och på det hela taget är det mycket klokare att jag ej visar mig der. Vi kunna uppgöra alltsammans, ni och jag, min älskade, på en halftimma och utföra våra plener efteråt utan att väcka någons misstanka.