Göteborgsposten – 12 november 1872, sida 2

— ——.—— — Nå så mycket bättre! Jag förmodar du tror att vi ej kunna gifva dig någonting så vackert som din förlorade medaljong; men för min del trodde jag att du skulle sitta mer värde på ett minne af din egen familj än på en främlings present. — Bästa tant, uppfatta ej mina ord på det sättet. Jag har både tants och onkels fotografier i mitt album, och jag sätter visst värde på dem. Men jag vill aldrig bära någon annan medaljong. Det skulle ej bli annat än olycka af. Oktober månad led till slut, och af åtskilliga orsaker hade den ifrågasatta resan till London för att rådfråga läkare ej blifvit företagen. För dem som sågo Grace hvarje dag var den gradvisa förändringen hos henne ej så i ögonen fallande att den kunde föranleda omedelbar oro. Flickan steg upp vid vanlig tid om morgnarne, intog sin vånliga plats vid måltiderna och yttrade aldrig någon klagan. Hon var icke desto mindre olycklig. Hon hade ingen jemnårig alt sällskapa med som kunde ha hjelpt henne att afskaka denna dåraktiga sorg — få förströelser att taga sin tillflykt till. Det enformiga lifvet på en landtgård var just egnadt att nära en sådan sorg som hennes. Hon hade skrifvit det tacksamhetsbrof som onkel James talat om, och detta hade blifvit afsändt efter att ha undergått hela familjens granskning. Intet svar hade kommit derpå, och det erfordrades ej heller något sådant; men under en hel månad efter dess afsändande hade slickan hoppats att något erkännande af dess emottagande skulla komma. Med detta hopns försvinnande och förlu