Göteborgsposten – 12 november 1872, sida 2

— Jag skall aldrig så se hans ansigte mer sade hon för sig sjelf. Ödet är emot mig. XVI. Efter förlusten af medaljongen började Grace Redmayne aftyna märkbart. Den godhjertade onkel James gjorde allt som stod i hans makt för att återfinna det förlorade smycket, anförtrodde saken, i polisens händer, lät göra förfrågningar bland Londons pantlånare med mera dylikt, men utan framgång. Den stackars Grace vandrade omkring på fältet med ögonen fästade på marken, lik en dyster ande som besöker skådeplatsen för ett olyckligt lif. Tant Hanna gaf henne hvarje dag förebråelser för en sådan dårskap. — Om medaljongen är förlorad, så är han förlorad, sade hon filosofiskt, och det tjenar ingenting till att gräma sig deröfver. Det finnes flera medaljonger i verlden än den, och jag betviflar ej att din onkel skall köpa dig en ny, kanske med bådus våra fotografier på hvardera sidan; det blir en familjeklenod värd att gömmas och som du i en framtid kan ha att visa för dina barn. Grace ryste ofrivilligt till. Ett porträtt af tant Hanna i stället för hans vackra ansigte, hans gudomliga ögon! — Det är mycket snällt af tant att tänka på det, sade flickan halfgråtande; men jag vill aldrig ha en annan medaljong.