Göteborgsposten – 12 november 1872, sida 2

.äJHAAAA — — — Fc; a sten af medaljongen var allt förbi; ingenting återstod henne utom den mörka framtiden, i hvilken den älskade bilden af honom ej kunde intaga något rum. Och hennes far — hennes far, hvars bref jå sista tiden varit mera hoppfulla, talande om en tillväxande förmögenhet och antydande möjligheten al hans återkomst innan ett nytt år skulle vara tilländagånget — denne far öfvers bortovaro hon för blott ett år sedan så bittert sörjt — var han glömd? Nej, icke glömd, endast underträngd till andra platsen i hennes hjerta. Hon tänkte på honom mycket ofta, med en känsla af sam setsagg öfver att hon gjort honom orätt genom sin kärlek för en annan. Men den första flickkärleken är en allt annat uteslutande passion. Hon hade knappt rum i sitt hjerta för kennes fars bild vid sidan af den andres. Om han i detta ögonvblick kunde ha återvändt för att uppmuntra och trösta henne, skulle hon kanhända ha bekämpat sin sorg och öfvervunnit den. Hen hade varit hela verlden för henne i do år som flytt — fader, moder, sällskap, vän, hennes lifs stolthet och glädje, och under hennes förtjusning öfver hans återkomst skulle måhända den andra bilden ha förbleknat, tills den blott qvarstått såsom ett minne af en olycklig kärlek. Men han kom ej och hon fortfor att tänka på Hubert Walgrave.