Göteborgsposten – 12 november 1872, sida 1

Grace en olycklig upptäckt — hennes medaljong var sorsvunnen. Bandet hade blifvit utslitet af den skarpa kanten på ringen, hvari det varit fästadt. Det hängde då hon klädde af sig, omkring hennes hals med båda ändarne lösa. Sent som det var, skulle hon ha gått ut för att i månskenet leta efter sin skatt — skulle ha väckt upp zigenarne för att förmå dem hjelpa henne att leta; men huset var tillstängdt, alla npycklarne lågo under mrs James hufvudgärd och hon vågade ej väcka den sofvande husmodern. Hon gick derföre till sängs, gret hela natten och kom följande morgon ner med förgrätna ögon och bleka kinder för att omtala sin förlust. Mrs James blef mycket ond då hon erfor hvad som händt. Ö Förlorat den! Du borde blygas. Huru kunde du tillåta dig att bära den på en arbetsdag? utbrast hon. Grace blef karmosinröd. — Jag vet avt det var mycket dumt af mig, tant Hanna; men — men — jag höll så mycket af den! — Har man någonsin hört en så barnslig flicka? Höll så mycket af den! Du håller af pianot också som din far gaf dig; det är underligt ett du ej bär det i ett band kring halsen! En så enfaldig toka! Naturligtvis har någon sf de välsignade strykarne stulit medaljongen, och det är ej mer än rätt åt dig. Hvad har du haft med det packet att göra? — De kunna ej ha stulit den, tant; jag bar den under min klädning; de kunna ej ha vetat om att den fanns.