Göteborgsposten – 12 november 1872, sida 1

—————ä—-———.——— sig så lyckligt att en beskedlig landtbrukare upplät någon tom lada till deras disposition. James Redmayne var en völvillig menniska och på Brierwoods egor hade de vandrande nomaderna det vida bättre än på de flesta andra ställen. Han lånade dem gamla hästtäcken och dylikt till tält, och han ställde ett par tomma lador till deras disposition. Grace visade stort intresse för de små barnen, förvandlade alla sina penningar till hvetebullar och beröfvade äpplekorgarne på vinden deras innehåll, allt för dessa barns skull. Till avinnorna bar hon om aftnarne ut stora krukor innehållande th och visade dem godhet på mångfaldigt sätt och med risk att ådraga sig sjelf en feber, såsom hennes tant jemnt och ständigt påminde henne. Just detta år var hon mer än vanligt upptagen af dessa små barmhertighetsverk: den stora sorgen i hennes eget hjerta döfvades något vid anblicken af mera allmänna sorger. Qeinnorna som kände henne sedan de förflutna åren tyckte också, att hon detta år var ömmare än vanligt. Hon kunde timtals sitta ute på fältet med ett sjukt barn i sina armar, sjungande det till sömns med ljufva, vemodiga sånger. Qvinnorna brukade betrakta henne från litet afstånd och hviskande samtila om hennes godhet och hennes bleka, allvarliga ansigte. — Jag är rädd att det ej står rätt väl till med henne, sade en solbränd gammal qvinna till en annan. Sista hösten var hon glad som en fogel. Hon liknar min syster Mary som fick lungsot och dog på sjukhuset. En afton efter en dag tillbragt ute på fältet gjorde