Göteborgsposten – 11 november 1872, sida 2

bindelse å någondera sidan. Förgätmigej till, liksom om det vore en ung dame af hans sällskapskrets. Jag tycker ej om sådant der, och jag tvislar ej på att din onkel skall vara för att skicka det tillbaka. — Oh tant! utropade Grace och började gråta. — Bevara, Grace, du skall väl icke gråta som ett litet barn. Om du kan förmå din onkel till att låta dig behålla smycket, så må du göra det för mig. En present är en yresent, och jag förmodar att mr Walgravo ej menade något ondt med det; dertill är han för mycket gentleman, åtminstone så vidt jag kunde märka. Allt hvad jag hoppas är att han aldrig pratade något nonsens i öronen på dig bakom min rygg. — Nej, tant, han talade aldrig nonsens; han var alltid förståndig och omtalade för mig — någonting som rörde honom sjelf. Han är forlofvad med en dame — har varit förlofvad en lång tid. — Nå, det var i alla händelser vackert och hederligt af honom att säga dig det. Du kan visa brefvet för din onkel vid middagen, och om han vill att du skall behålla smycket, så samtycker jag. Då middagen kom börjude mr James, hvars opinion i de flesta fall blott var en återspegling af hans hustrus, med att studera sin äkta hälfts ansigte, och då han deraf såg att hon var gynnsamt stämd för gåfvan och gifvaren, uttryckte han den meningen att hans nicce kunde mottaga mr Walgraves present utan att familjens värdighet deraf behöfde på minsta sätt bli kränkt. Hon måste naturligtvis