Göteborgsposten – 11 november 1872, sida 2

— — — — —— Pep ersremsan ådrog sig genast hennes uppmärksamhet: Det finnes en hemlig fjeder; rör vid den och ni skall finna min fotografi. IIon uppgaf ett rop af gliidje och började söka efter fjedern, fann den och uppgaf ett innn högre rop af tröjd då hon fick se bilden af honom som hon älskade. Mr Walgrave var ej litet smickrad på porträttet, och hans ansigte syntes nästan tio år yngre än i verkligheten. Nen i Graces ögon var bilden fullkomlig. Hon märkte ej att porträttören smickrat; det ansigte, som för henne var det ädl:ste på jorden; var endast idealiseradt, liksom hon idealiserat det i sin egen fantasi allt ifrån den stund då hon började bli förälskad i den person hvilken det tillhörde. Och dock hade bon, då Hubert Walgrave först kom till Brierwood ej funnit något utomordentligt i hans utscende och hade tyckt att han såg ut alldeles såsom en vanlig medelålders man. Slutligen, sedan hon betraktat bilden till dess hennes zon blitvit skumma, sedan hon öfrerhöljt glaset som betärkte den med kyssar, rörde hon åter vid fjedern så att bilden doldes och läste derefter brefvet. Detta gjorde henne något litet misslynt. Det var tydligen skrifvet så att det skulle kunna läses af hennes tant och onkel. Ej ett ord om den korta förflutna lyckan, enlast ett bref sådant som hvilkon tacksam hyresgäst som helst skulle kunnat skrifva till sitt värdfolks dotter. IIon fällde några tårar. — Det var snällt af honom alt skicka mig sitt porrätt, sade hon för sig sjelf. Men han är alldeles försvunnen för mig; jag skall aldrig, aldrig mer återse honom!