Göteborgsposten – 11 november 1872, sida 1

gått ut för att hemta brefven ur postbudets händer, utan att dock vänta något eller ho pas på något. Från honom eller om honom väntade hon att aldrig få nägra nyheter Hade han ej många gånger i de tydligaste ordalag omtalat för henne, att deras kärleks historia måste sluta, likt en bok som tillslutes, samma dag han lemnade Brierwood? Hon var allt för enkel och okonstlad för att ti ka sig möjligheten af att han kunde vackla. Han hade sagt att hans heder tvingade honom till att öfvergifva henne. och han måste naturligtvis rätta sig efter denna nödvändighet. Hennes hjerta började häftigt klappa då hon kände igen handstilen. Hon sprang omkring huset och stannade ej förr än hon befann sig i skuggan af det stor cederträ det, samma plats der hon så ofta njutit af den farlige lyckan att vara i hans sällskap. Der satte hou sig ne på en bänk och öppnade med darrande si grar det Mill: paketet. Ett fodral af mörkblått ssmmet i och för sig en skat för en så enkel flicka som Grace och innehällande en sto guldmedaljong, infattad med perlor — ett smycke så vac kert att åsynen deref betog henne andan och hon sat stirrande på det i qvinnlig förtjusning. Hon Ö puade medaljongen och fick se den lilla emal jerade mälningen af förgät mig ej. Vackert, mycket vac kert men huru mycket skulle hon ej ha föredragit han porträtt eller blott en lock af hans mörka buckliga hår Hon lade smycket på bänken vid sin sida och öppnad hans bref.