DH E0411 RAM G ven skola genomläsas af anstaltens föreståndare och kunna, om så anses lämpligt, undertryckas eller förstöras. I jemförelse med en dylik cellfånges tillvaro tyckes den allmänna etraffangen vara försatt i snart sagdt lysande lefnadsvilkor. Denna senare tillbringar sin dag tillsammans med ett halftjog medfångar och det är endast om natten som Bon inneslutes i sitt lilla enskilda rum. Då de allmänna straffångarne utgöra det öfvervägande antalet af anstaltens invånare finnes der följaktligen en mängd dylika små sofrum, hvilka ligga bredvid hvarandra utåt långa korridorer, i hvilka vakterskorna måste uppehålla sig hela natten igenom. Hvar och en af dessa måste noga passa på ett kontrollur, en högst sinurik inrättning, som med tillbjelp af en krökt visare och en pappersremsa utan förskoning röjer den pligtförgätna, såvida ej denna hvarje halftimma har dragit på strängen, som finaes anbragt på sidan af urets tillåsta fodral. Den tidiga morgonstund på hvilken signalklockan väcker cellsångarne ur sömnens armar, är densamma på hvilken det tillhör straffångarne att uppstiga. Sedan tvättning på vederbörligt sätt försiggått vid de långa med tvättfat försedda bord, hvilka finnas i korridorerna, troppar man af till de olika, stora salarne, hvarest en hvar kl. 126 om sommaren och !,7 om vintern skall vara på sin plats och hå påbörjat sitt arbete, hvilket är af flera olika slag. Jag fick på min vandring intrycket af att väfnad är det arbete, som sysselsätter flertalet af fångarne och tilllika det, som i straffanstalten nått den högsta sulländningen. Jag såg sångarne inbegripna i alt välva de vackraste goltmattor, de finaste I: bvmnilsiärfter förutom en mängd simplare tygoter. I kyrkan gjorde den fängelsetjenstenan som var min ledsagare mig uppmärksam på två sällsynt vackra arbeten, hvilka voro förtärdigade i sjelfva fängelset. Det var två altardukar, hvari med mycken konsttärdighet voro inväfda kopior af Leonardo da Vincis berömda tafla Nattvardens instiftande. Förutom med väfnad sysselsättas fångarne äfven ned handsksömnad, urfabrikation och tvätt, såvn för anstaltens eget bruk som för pereorer Cerutom m. m. Endast i en af salarne såg jag fångarne sysselsatta mod att spinna. De gammaldags surrande spionockarne gyrde ett egendomligt intryck på mig, ett intryck, som snart försvann, 2 oga upptäckte ett annat slags möble2 Dpaderta ställe renekligen tog sig högst om gt ut Det var — vaggor. odda UI äinoufmifva ett år gamla, tillätes det 1 n märarne att behålla dem hos sig 1 äänget Jetta tyckes vara mycket mennis 3ov igt och är väl det också i sjelfva verket. Mt — jag vänder mig nu särskildt till der, ga mödrar! — man täure sig så det ög ONbbk, då året är utlupet och då lagens s tränchet rycker barnet från moderns bröst, n14n komme ihåg, att när allt kommer omkring; —84 är dock en straffånge också en menniska med menskligt hjerta och med mensklig förmåga af kärlek och af sorg. Man tänke sig dessutom en annan sak. För dessa små blifvande verldsborgare och verldsborgarinnor, hvilka ännu ej förstå annat än att med begärlighet sluka fängelsets tarfliga kost och att uppfylla dess lokaler med en ingalunda välljudande musik, för dem kan det naturligtvis vara likgiltigt om deras vagga stått i arbetsrummet på en straffanstalt eller på hvilket annat ställe ute i verlden som helst. Men när de små bli äldre, när de i trots af deras olyckliga ursprung visa sig vara i besittning af duglighet och andra framstående egenskaper, då de, hvilket ju alldeles icke behöfver vara omöjligt, bana sig väg uppåt på sambällsstegen, tror ni väl då, att det kan vara dem fullzomligt likgiltigt om deras första barndoms oskyldiga dagar förflutit inom väggarne af ett — tuktbus? Jag frågar er, hr grosshandlare, hvad ni väl skulle säga om ett dylikt barndomsminne ; jag frågar er, min unga vackra fru, hvilken tronar som herrskarinna i salonger med sidenmöbler och förgyllda trymåer, om ni skulle kunna sitta der lika glad och väl till mods som nu, ifall mnnena från edra första barndomsdagar förtälde om gallerbeprydda fängelsefönster och an gråa tukthuspaltor. Det var en ytterst brokig samling af qvinliga gestalter, som hade funnit en ingalunda frivillig as-l i dessa arbetssalar. Att högst olika samhälslager der voro representerade är otvifvehktigt, mea man måste i alla fall härvid stinna vid blotta gissningar. Den afskyvärda :rå uniformen hade nu gjort alla lika. Hwd som deremot från början måste vara i ögmen fallande, är de olika karakterer, som afsegla sig i dessa olycki: liga varelsers anletdrag och de högst olika åldrar, hvilka här ko församlade. Jag såg unga flickor från 18 ill 20 års ålder och jag såg gamla qvinnor, som mycket väl kunnat vara de förras mornödrar, jag såg vackra, ungdomliga ansigten rån hvilka de barnsliga dragen ännu ej vore utplånade och jag säg andra, på hvikka skrölligheten redan för längesedan hade tryckt sn stämpel och der döden tycktes lara i hmdradetals skrynklor. Följaktligen skelade rmdtomkring i vråarne åtskilliga hemska förbrtareblickar emot mig, men förbrytarefysionomivna voro i alla fall ej de mest talrika. Der unnos långt flera aneigten, hvilka vittnade m olycka, ånger och förtviflan eller vemodig rsignation under ödets tunga hand Mah sknlle man aj kunna Fnka L.