Article Image
2UAÖm mA:: ni::72 ann om detta endast sutte något lägre ner, så att fången genom detsamma kunde så kasta en blick på verlden, när hon ledsnat vid att stirra på det stora, allvarsamma plakatet, som innehåller fängelsereglement och utgör väggarnes enda prydnad. i Framme vid träbordet sitter fången sysselsatt vid sin handskmaskin, sin väf eller hvilket annat arbete, man ålagt henne. Jag lät släppa mig in i några af dassa celler, mindre för att tillfredsställa min nyfikenhet, ty det kunde ju ske genom den lilla rutan på dörren än för att dock uträtta det enda, jag kunde göra för dessa olyckliga: ekaffa dem någon smula förströelse i deras oändligt enformiga lif. Naturligtvis kunde jag ej tala med dem om annat än deras arbete, men detta var i alla fall helt säkert ex förströelse för dem, som måhända på år NE: ej hört 2 andra röster än vakterskans oÅ prestens. En helt ung flicka väckte iunnerhet mitt intresse. Hon såg ut att vara på sin höjd tjugo år och oaktadt jag skarptfixerade henne var det mig alldeles omöjligt att upptäcka minsta spår af förbrytarefysionomi i hennes vackra, ungdomliga ansigtedrag. lv: talade snarare om en viss barnslig naivitet, mm endast stördes af någon ängslig oro i r antagligen framkallad genom hennes n i fängelset, der hon redan uppebälIiS månader. Och hvad var hennes brott? höfver jag väl att förtälja det? Jag kör icke hennes historia i dess helhet, men jag, mycket böjd till att tro, att den som b0 blifvit inspärrad i cellen och fängslad snarse l I än hon var den man, som gjorde he Ä nes kärlek till ett brott och förvandlade hen nes modersglädje till den jvansinnets skrämsel, under hvilken hon mördade sitt barn. Med en mild, något darrande stämma besvarade hon mitt farväl. Och godt, nytt år! tillfogade hon, då jag stod i begrepp att gå ut genom dörren. Arma barn! Gud gitve jag kunnat säga detsamma till dig, utan att min önskan skulle klingat som hån. ... För cellfången förflyter naturligtvis den ena dagen alldeles på samma sätt som den andra. Det finnes endast den skilnaden, att hon om vintern först skall stiga upp kl. 346, om sommaren deremot en timme tidigare. När signalen gifves på detta klockslag, skall hon genast stiga upp, kläda sig, rulla ihop sin hängmatta och anbringa den på sin bestämda plats i cellen, derifrån den icke får borttagas förrän softimmen slagit. Hon skall dessutom innan den andra signalen ljuder om en halftumme efter den törsta ha sopat och gjort cellen ren. Derpå börjas arbetet och fortsättes till kl. ,8, då hon får trukost. Genom dörrluckan mottager fången sin ölsoppa samt 23:delar af den dagliga brödrationen och hon får nu lof att äta och hvila sig en halftimme. Men på slaget 8 tonar åter den olycksbådande signalen, nu skola matkärlen aflemnas tilllika med möjligen befintliga lemningar från föregående dagens middagsmåltid och så måste hon ånyo börja arbetet och fortsätter till middagsfritiden, som räcker från kl. 12 till 1. Kl. 5 e. m. mottager hon återstoden af sin brödration och har åter lof att hvila sig en halstimme. Kl. 8 är dagsverket tillända, hon gör sin hängmatta iordning och när den sista signalen ljuder kl. 129 skall hon vara i säng. Arbetstiden afbrytes dock vanligen ytterligare en halftimme på föroch eftermiddagen. Det är fångens spatsertid som också tillhör dagordningen, undantagande då det är dåligt väder. Spatsertid, ja — men hennes promenadplats är onekligen af en temligen egendomlig natur. Den ene af fängelsegårdarne är medelst en mur af omkr. 5 alnars höjd afdelad i mindre afskrankningar och en dylik afskrankning är hela den promenadplats, som är upplåten åt den olyckliga. Den är på sin höjd dubbelt så stor som hennes cell, men, det förstås, hon disponerar fullkomligt ensam deröfver. Hon kan icke uppfånga en skymt af sina medfångar som promenera på de närliggande smågårdarne; himlahvalfvet öfver hennes hufvud är allt som finres på detta rum olikt hennes vanliga. På sönoch helgdagar bör hon eller, rättare sagdt, skall hon deltaga i den gemensamma gudstjensten. Nu tror ni kanhända, att hon på så sätt åtminstone en gårg i veckan får tillfälle att se andra menniskor. Ni misstager er, äfven kyrkan är inredd i öfverensstämmelse med cellsystemet. Burarne der skilja sig endast trån fängelsecellerna deri, att de äro femtio gånger mindre än dessa. De små fyrkantiga bänkrummen äro nemligen just så stora att fången kan sitta deri utan att kunna röra på sig; höga skiljeväggar af trä göra det omöjligt för henne att se de öfriga kyrkogångarne; presten, som talar från en temligen högt upp anbragt läktare, är den ende, hennes öga kan söka och finna. Ej heller då hon går till skrift, kommer hon tillsammans med de andra, hon får då plats i en af de främsta burarne och dit bär presten till henne sakramentet. Till och ifrån kyrkan marschera fångarne i gåsmarsch med den strängaste befallning att aldrig vända sig om eller yttra ett enda ord till den, som går före. Samma metod följes då de begitva sig till skolsalen; sjelfva skolsalen är inredd efter samma system som i kyrkan och fångarne undervisas här under uppsigt af en kunnig lärarinna i det, som man antager lämpa sig för deras uppfattningsförmåga. Om Söndagen, då fången är fritagen från allt nödtvångsarbete, kan hon använda sin 12 me matt AHAAHA: IL

9 november 1872, sida 5

Thumbnail