skyddande murar och två gallerfönster, en byggnad, som genast, käre läsare, ger dig intrycket af någonting hårdt, någonting kallt och mörkt, en töreställning om att lifvets skönhet och solsken omöjligen kunna finna väg in mellan dessa fönsters jernstänger eller trifvas bakom dessa böga, dystra murar. Detta intryck motsvaras fullkomligt af verkligheten. Ty huset är ett straffets hem, ett olyckans hem, ett hem för de af samhället förskjutna. I forna tider kallade man det tukt-, raspoch förbättringshuset, men våra dagars humanitet har utom några väsentliga förändringar vid dess inredning ätven förändrat dess namn och kallar det straffanstalten på Kristianshavn. Det är här vi vilja aflägga ett besök. Det är till en liten vandring genom denna anstalts celler och arbetsrum, bland dess något öfver 250 fångar, som jag inbjuder er. Låt mig då först en liten smula orientera er med afseende på det sällskap, hvari vi skola komma att inom kort befinna oss. Ända till för någon tid sedan begagnades anstalten till fängelse både för manliga och qvinliga förbrytare, men man har nu flyttat de förstnämnda till Viborg, Horsens eller Vridslöselille och vi få på vårt besök endast tillfälle att gör bekantskap med qvinliga fångar. De brott, för hvilka de i anstalten måste utstå ,sitt straff, äro af högst olikartad natur. Vid ett hastigt genombläddrande af förteckningen öfver dem, fann jag anteckningar om en stor mängd lagbrott, af hvilka några voro så graverande, att medlidande med det hårda straffet ingalunda skulle vara på sin plats, men bland hvilka åter andra gjorde intrycket af att vara framkallade genom förhållanden och omständigheter, som kunde erbjuda många ursäkter för den bestraffade. Eller kan måhända det vanliga humana omdömet komma till samma resultater som lagen i ett fall som detta. En ung 18-årig flicka har kommit till Köpenhamn. Hon har, det antar jag åtminstone, stått utan rådgifvare och utan ledare, midt i det nya, brusande och brokiga lifvet. Hon har gifvit sig in i detsamma utan att betänka dess faror, utan att frukta dess mörka skuggor och så har frestelsen kommit, kommit i sin allra farligaste gestalt för den, som endast är 18 år. Hon har älskat, hon har blifvit förförd, hon har i skam och ångest öfver fallet mördat sitt barn. Redan för länge sedan har hon måhända bittert ångrat sitt brott, men domen fortfar likväl att tynga på henne med förkrossande makt. Hon har blifvit dömd till tukthus på lifstiden. På lifstiden, när man är aderton år! Kan ni riktigt föreställa er, hvad en sådan dom vill säga? Kan ni det, så skall ni också Jätt kunna tänka er, att den känsla, som en vandring i det stora huset på Kristianshayn måste framkalla, mindre är afaky öfver förbrytelsen än medlidande med olyckan. För närvarande inrymmer anstalten inalles 260 fångar. Samma hemska uniform inregisterar dem alla under samma olyckliga letnadsvilkor. Den består af en grå klädeströja och en liknande kjortel, en mössa af blått lärft, trätofflor och ett lärftstörkläde. Vid deras insättande i anstalten förvaras deras egna kläder i en enskild garderob; när de åter sättas på fri fot, få de dem tillbaka, men det händer då naturligtvis ej sällan, att mått och mal under tiden åstadkommit stora hål i desamma. Under deras vistelse i fängelset förses de på anstaltens bekostnad med kläder. Det finnes ett reglemente, enl. hvilket hvarje fånge får till sig utlemnadt det nödvändiga: detta representerar ett värde af 8 rdr 17 sk. danskt (omkr. 17 rdr sv.) om året. Tänk er, mina damer, 8 rdr 47!(5 sk, till att kläda sig på om året i ett för allt. Ni behöfver nog åtskilligt mera endast till handskar. Långt mindre skäl ha fångarne att beklaga sig öfver den bostad, som bestås dem. Beträder man anstalten med den föreställningen att ett fängelse och isynnerhet ett strafffängelse måste vara ett litet mörkt hål med förfallna väggar, spindelväfvar i vråarne och alla öfriga ruskiga tillbehör, så skall man finna att verkligheten ingalunda motsvarar den dystra fantasibilden. Straffanstalten på Kristianshavn skulle omöjligt kunna taga sig ut i en å la Alexandre Dumas eller Eugene Sue tillskuren roman. I de fängelselokaler, som nu begagnas, finnes öfverallt utrymme och frisk luft. Dessa lokaler äro af wenne slag: cellerna och arbetsrummen. Vi vilja tills vidare hålla oss vid de förstnämnda. Cellstraffet är, som bekant, det hårdaste tukthusstraffet och ett års vistande i cellen betraktas lika svårt som åtskilliga års straffarbete i tuktoch förbättringshuset. Att tillbringa hvarje timme, hvarje minut lefvande begrafven i sin cell, kan i verkligheten heller icke vara annat än ett straff så hårdt som mensklig uppfinningsförmåga kunnat uttänka. Jag skall försöka att ge mina läsare en bild af en dylik ofrivillig eremits lif. Vid intagandet i fängelset iklädes hon den förut omtalta drägten och föres till den cell, som för tramtiden skall bli hennes vistelseort dag och natt. Låset vrides om, och hon är utestängd från verlden. Sjelfva cellen är ungefär af samma storlek som ett vanligt enkelrum. Det är högt till taket och omedelbart under detta sitter det lilla, med massiva jernstänger försedda fönstret. Hela möbleringen utgöres af ett träbord, som är fastgjordt vid väggen, en liten taburett likaledes af trä och en hängmatta, som Am dacan är honsnänd mna ana väggan TI att I