Göteborgsposten – 9 november 1872, sida 1

tiderna, vår. sommar och höst, under det att den fjerde, den laglige, ty Novembers officiella namn är och förblir (:) Vintermånad, alldeles icke vill inflana sig, bör dock förefalla äfven den tålmodigaste något för starkt. Men — det tjenar bestämdt aldrig grand till att längre voja sig öfver den dåliga väderleken, låtom oss derföre i stället göra som hoskamrern i Frihetsbröderna ifråga om sin goda sedel på tusen francst — låtom oss alldeles icke tänka på väderleken. För öfrigt hör det ju till sällsyntheterna att Gäsveckan uppenbarar sig i en något så när skaplig gestalt och de sionas, hvilka påstå, att den briljanta gasekläreringen omkring hjeltestatyn Gustaf Adolfsdagen blott en enda gång sedan statyn upprestes fått lysa med at storm och regn ogrumladt sken. Måhända misstager man sig deri, visst är emellertid, att på de sista 6 å 7 åren den så vackert tillämnade belysningen fått en obehaglig likhet med lyktgubbarne i Robert och med dessa fladdrande, mystiska lågor ha de omgifvande gaminernas insernaliska, och med en märkvärdig uthållighet hvarje 6:e November regelbundet återkommande, skrän ej illa harmonierat, för så vidt man kan tala om harmoni ifråga om dylika gräsliga disharmonier. Det är en vacker sed inom vårt land att högtidlighålla minnet af den store monark, om hvilken redan 7eyner för 40 år sedan vittnade i följande träffande ord: Så föll, vid tretiåtta års ålder, den störste af en storsinnad ätt, den störste af Wasastammen. Mången eröfrare före och efter honom har fallit såsom ban: men ingen erda har qvarlemnat ett så fläckfritt, eit så spegelklart namn, som denne. Custaf Adolf var en hjeltenatur af det storartade, rent menskliga slag, hvaraf Grekland och Rom uppställt så många förebilder. Man kunde käga, att de store gamle gingo igen i honom, men med förädlade drag och med kristnade dygder. Liksom Cesar eller Alexander var han det rikaste, det mest omfattande snille på sin tid; och, om han fått lefva, skulle han otvifvelaktigt, liksom de, ba omskapat verldens utseende för århundraden?. Vi ha törut i vår notisasdelning omnämnt det anspråkslösa men tilltalande sätt, bvarpå dagen högtidlighölls vid härvarande Realgymnasium. Tyvärr kunde vi hvarken då, ej heller kunna vi nu återgisfva ens något af det törträffliga minnestal, som utgjorde högtidlighetens glanspunkt. Talaren, d:r Fredrik Åker blom, törmådde nemligen på ett sällspordt lyckligt sätt att undvika de vid dylika tillfällen ej sällan förekommande stötestenarne: uppstyltade fraser, lärda kommentarier eller braskande ord: hans minnesteckning, utkastad i djerfva, raska drag, var enkel och naturlig som den store konungen sjelf och hans skildring af dennes morgonandakt den minnesvärda dagen af hans hjeltedöd, m. fl. detaljer, var affattad i ett språk, som ovilkorligen rörde åhöraren. Också följdes töredraget med den mest spända uppmärksamhet af både små och stora bland de talrika åhörarne. Victorien Sardous Många vänner, litet vänskap, här flera gånger förut gifven, har det oaktadt äfven denna säsong redan tvenne gånger lyckats fylla salongen. Förnämsta dragningskraften har nu utan tvifvel varit fru Charlotte Raa, som i Ceciles roll har rikt tillälle att utveckla sin ovanliga dramatiska ta3. Detta är måbånda isynnerhet fallet i de båda sista akterna, der författaren med mästarenand sammankayter imrigens trådar och försåtter åskådaren i denna spänning, som kommer honom att nästan seberaktigt lefva medi handlingen. Om vi likväl skulle våga en anmärkning mot fru Raas spel, vore den att detta i de båda första akterna synes något för mycket utarbetadt och, ehuru det följaktligen vittnar om den för sin konst oupphörligt intresserade artistens fortfarande samvetsgranna studier, har karakteren derigenom från första början, utan tvifvel på bekostnad af natursanningen, fått någonting beräknadt, som, i någon mån, stör den bild, som författaren, efter vårt förmenande, velat tramställa. Cecile är — det angifves bestämdt i första akten — omkring 30 år yngre än sin man och då Caussade, så som han på vår scen framställes, svårligen kan antagas ha öfverskridit femti-talet, måste det vara med en helt ung och, det finnes intet skäl antydt att förutsätta motsatsen, oerfaren flicka, som han gift sig. En knappast fullt medveten, gryende passion rycker henne nära förderfvets brant; först då frestelsen antager form och gestalt, först när den lättsinnige förföraren alkastar masken, när göken frametår i all sin slyngelaktigt-mystiska nakenbet, vaknar hon ur sin korta, dårande kärleksdröm, vaknar till fullt medvetande af sina pligter som maka; qvinligheten i dess ädlaste bemärkelse tar ut sin rätt, bon känner afsky och leda för det fordna videalet), hon ser hvad hon ännu är och bätvar med ångest tillbaka för bvad hon kunnat blifva. Hon är, det synes oss tydligt, ingen skuldbelastad Seraphine, hon är snarare en seraf, som varit rära att bli en falten engel. Men hennes oskulds vingar äro aldrig i verkligheten fläckade och derom måste åskådaren vara fullt och fast öfververlygad för att kunna försona sig med den upplösning författaren gifvit åt intrigen. Nu synes osa det dock som Cecilo från styckets början vore alltför medveten om det brottsliga i sin böjelse för Maurice, hvarigenom lätt en 3 —