Göteborgsposten – 6 november 1872, sida 2

bCl I Jaldr1IIL. Frän Utlandet. Rörande förhållandena i Preussen och det preussiska Herrehusets af dem föranledda beslut, skrifver en korresp. från Berlin till Indep. belge följande, som är af intresse för frågans belysning: Den stora rörelse, hvari förslaget om kretsordningen försatt våra politiska kretsar, kan knappast förstås, om man icke känner till en social organism, som upphört att bestå i det vestliga Europa. I Frankrike, Belgien och Holland, i det sydliga och vestliga Tyskland, der den franska lagstiftningen varit af de mest gagnande verkningar, är bonden egare af jorden eller kan åtminstone bli det, och tillochmed i de trakter, der det stora landtbruket är det förberrskande, är han adelsmannens eller den rike godsegarens jemlike. Så förhåller det sig icke i Preussens östliga provinser, hvarest det isynnerhet i de fattigaste delarne ännu råder ett tillstånd, som erinrar om medelklassen. Ofantliga gods tillhöra här ett litet antal aristokratiska familjer. Den sandiga jorden, som är betäckt med ofantliga skogar, kärr och hedar, lemnar blott en ringa afkastning. Der fattas ej allenast kapital, utan äfven arbetskrafter, emedan landet är jemtörelsevis svagt befolkadt. På dessa domäner tronar godsegaren som en oinskränkt herskare. Lifegenskapon är visserligen afskaflad, enär alla de gamla banden, som man framkallat, bestå ännu. De, som bruka jorden, äro till en del ett slags ärftliga förpaktare, hvilka ännu betala jordräntan in natura, äro nedtyngda med skatter, bo i eländiga kojor och befinna sig i det största beroende, hvaraf följer, att de icke utöfva något inflytande på den lokala förvaltningen. Jorddrotten sörjer för allt, såvidt hans tillgångar sträcka sig; ban utnämner och aflönar presterna, skolJärarno och landtpolisens funktionärer, förestår den offentliga fattigvården och är ansvarig för en del af skatterna gentemot statskassan. Man kan lätt förstå, huru det står till med befolkningens intressen under ett sådant system. Jorddrotten inrättar allt så, att han vältar de flesta möjliga bördorna ifrån sig och drager den största möjliga fördel af de bördor, som hvila på bönderna. — Polisen inskränker sig förnäwligast till att, för så vidt det finnes någon polis, gå på jagt efter krypskyttar, passa på godsegarens fisk i dammarne, utötva tillsyn öfver hans skogar och tillse, alt hans skörd kommer riktigt under tak. Presten och skollärarne äro jorddrottens tjenare och taga sig derför väl i akt för att försvara böndernas rättigheter och uppmuntra dem till opposition. ( iodsegarno ha således hela provinser till sitt förfogande, och det är endast de, som i provinsoch kretsråden representera landtmännens intressen. Alla dessa privilegier ha för öfrigt lika litet gagnat egarne som egendomarae. Många af dem äro fattiga och töra ett ynkeligt lif på sina herresäten. De utgöras till det mesta af de se k. Krautjunkare, hvilka intaga den lägsta plalsen inom aristokratioen. Deras slott äro så förfallna och illa inredda, att de endast erinra om sin rang, när man jemför dem med böndernas eländiga boniogar. Dessa junkrar äro vanligen obildade, ofta lika okunniga som bönderna och allmännast i bottenlös skuld, så att de äro ur stånd att häsda den rang, öfver hvilken de ysvas. De äro motståndare till alla nya förbättringar i jordbrukot, och äfven om de icko vore det, skulle de sakna det nödiga kapitalet för att bringa denna bushållning framåt. I de östliga provinserna behöfver man således i högsta grad en social regeneration, och den nya kretsordningslagen skall vara ett steg i den riktningen; men de adliga godsegarne motsätta sig med händer och fötter en reform, som beröfvar dem rättigheten att utse embetsmän i byarne och gör det för dem omöjligt att flytta skatterna öfver på frälsebönder och förpaktare, då dessa sjelfva skola styra de lokala angelägenheterna under landtrådets tillsyn. Från Frankrike skrifves, att processen mot Bazaine, hvilken någon tid hvilat, helt nyligen blifvit åter upptagen, och man väntar, att den skall vara afslutad före utgången af detta år. Flera bref till Thiers, med uppmaning alt han måtte öfvertaga presidentskapet för lifstid, ha besvarat från hans kabinett med den förklaring, att presidenten icke åtrår den