Göteborgsposten – 5 november 1872, sida 2

— Hubert! Huru kan du vara så dum? — Min bästa Angusta, du sade att han gjorde någonting mycket dåligt, och jag antog att det var något slags bedriigeri som blir bestraffadt med deportation. — Jag tror att oenigheten uppkom at penningeangelägenheter, men jag skulle hoppas att ingen medlem af min familj gör sig skyldig till något vanhedrande. — Min bästa Augusta, vanhedern smyger sig in i familjer af alla slag; en hertiglig krona är ej något skydd derför. Det finnes många skurkar upptagna i peerskalendern, det kan du lita på. Men jag är alldeles icke nyfiken i afseende på mr Weston Vallorys far. Mannen sjelf är alldeles nog — jag antager honom såsom ett faktum. — Du har värkligen ett mycket impertinent sätt att tala om min familj, utbrast miss Vallory med förolämpad min. — Min bästa du, om du väntar att jag skall buga mig i stoftet för och dyrka din familj liksom dig sjelf, så misstager du dig alldeles. Det var dig jag friade till den vackra sommaraftonen på Ryde, ej hela Valioryska slägton. I den punkten förbehåller jag mig rätten att vara kritisk. — Du tycks hysa en stark fördom mot Weston. — Ej den ringaste. Jeg vill uppriktigt medgifva att jag ej tycker mycket om en man med så vackert utseende; men det är blott en nyckfull antipati för rosor — och jag skulle knappt vilja omtala den för någon annan än dig.