länge sedan på det sorgligaste ryckt mig ur min villfarelse Jag bar olyckligtvis äfven förlorat allt hopp om att se Osterrike kunna hålla sig uppe, emedan det prisgifvit sig åt tyskarnes och magyarernas herravälde. Jag hyser emellertid ingen fruktan för mitt folk. Om det också skulle ännu en gång bli hemsökt at eld och svärd, är det likväl ännu så sundt. att det omöjligen kan gå under... Frågan om, huru det skall gå med de österrikiska slaverna och isynnerhet czecherna, när Österrike fallit, är icke utan vigt. Jag kan af innerligaste öfvertygelse försäkra, att czecherna, om de bletve Rysslands eller Tysklands undersåter eller vasaller, aldrig skulle bli nöjda med sitt öde. De skulle aldrig glömma, att de på grund af sin goda rätt endast äro skyldiga sin egen regering och sina egna suveräner lydnad. Preussarne skulle i sitt germaniseringsraseri endast kunna betrakta czecherna som sina värsta fiender och beskylla dem för att undertrycka den tyska nationaliteten. Hos ryssarne skulle motsatsen snart ega rum; Ryssland, som är de andra slaviska folkens broder, vän och beskyddare, skulle snart i czecherna finna, icke de trognaste undersåter, utan de mest trofasta allierade och i nödfall det pålitligaste avantgardet på denna kant af Europa.