Vi ha förut i korthet omnämnt det yolitiska testamente, med hvilket den czekiske historieskrifvaren och sordae nationalpartichesen afträdt från den oskentliga banan. Det heter i detta testawente bl. a. följande, hvilket vi endast anföra såsom karakteristiskt för situationen nere i Österrike, eller rättare i Böhmen: Den gudomsgnista, som uppenbarar sig i menniskoanden, skall aldrig utsläckas, men ljusets kamp emot mörkret är nödvändig: det är rättens kamp emot makten och rättvisans emot det djuriska raseriet. Åsynen af den sorgliga ställning, hvari mitt folk befinner sig, kommer mig att oupphörligt utbrista: Gud gifve, att ännu starkare moln måtte samlas på himmelen öfver oss, för att de ogudaktige städse måtte ha våra lidanden på sinnet, äfven då de knäböja och korsa sig vid altarets fot! Jag päminner städse alla om att icke vara efterlåtna, emedan de i hvarje ögonblick böra erinra sig, att sanningens rike skall utbreda sig öfver hela jorden. Jag måste erkänna, att jag, då jag år 1848 första gången framträdde på den politiska skådeplatsen, hängaf mig åt en illusion. Vi äro blott fem millioner menniskor, rundt omkring omgifna af fiender; om vi vore 50 millioner och samlade, skulle jag kunna tala annorlunda. Mitt hufvudfel var, att jag hyste tillit till tyskarnes insigt och rättsinthet. Då jag sade, att man, ifall Österrike icke existerade, måste göra de yttersta ansträngningar för att snarast möjligt upprätta det, skedde det i den tron, att rättvisan allena kunde sitta på herskaresätet i denna förening af fria folk; ty jag kände den af den helige Augustinus anförda grundsatsen: Remota justitia quid sunt regna, nisi magna latroctnia? Kunde jag väl tänka mig, att vårt gamla rike under en furste, hvars valspråk var: Justitia regnorum fundamentum, skulle kunna bli förvandladi så, att det öfverensstämde med den af Augustinus använda bilden? Huru skulle jag under de dagarne, då vi sågo vår nya frihets morgonrodnad, kunna ha trott att vi, — att vi slaver skulle bli tvungna till att utbyta den gamla absolutismen mot en ännu mera ötverväldigande absolutism? Men högmod går för fall, såsom tyskarne sjelfve säga och hvilket de helt säkert skola sjelfve en gång komma att erfara, vare sig att jag upplefver det eller icke. Jag vill här icke dröja vid alla de omständigheter, som för