ger, temligen vackert ansigte, en gestalt som var något öfrer medelstorleken och ögon som liknade Augustas. Denne min var den yngre delegaren i firman, Weston Vallory. — Jag träffade din kusin Weston på kontoret, Augusta, sade mr Vallory, och förde honom med mig till middagen. Du får ursäkta hans förmiddagstoiletto ; jag ville ej lemna honom tid att byta om kläder. — Jag har alltid en visitdrägt i beredskap på kontoret, och vaktmästaren Pullman får agera betjent åt mig. Jag begärde blott tio minuter, men du vet huru otålig din far är, Augusta. Derföro får du taga emot mig sådan jag är. Han kysste sin kusin på handen och räckte fingerspetsarne åt Hubert Walgrave. Det fanns ej stor vänskap mellan dessa två. Weston hade fullt och fast haft för afsigt att gifta sig med Augusta och hade blifvit både förvånad och förargad öfver hennes förlofning med en annan. De dinerade klockan åtta och måltiden var ej särdeles lifvad. Augusta framställde några alldagliga frågor till sin fästman rörande alldagliga ämnen och gaf honom små meddelanden och upplysningar rörande sin vistelse i Ems. Han måste mer än en gång undertrycka en gäspning. Han tänkte på den skuggrika trädgården på Brierwood — blommornas doft, Grace Redmaynes låga musikaliska stämma, den ömma tryckningen af hennes hand. Han tänkte på dessa saker äfven under det Augusta underhöll honom med en liflig beskrifning öfver några besynnerliga kostymer hon sett i Ems.