Göteborgsposten – 4 november 1872, sida 1

dröm. Men han bar sin plötsliga lycka med det största lugn. När allt kom omkring var det ändock ingenting som öfverraskade honom; han hade ju allt ifrån första stund föresatt sig att ha framgång här i verlden. En gång, endast en gång riskerade William Vallory en försigtig förfrågan rörande sin blifvande svärsons familjeförhållanden. — Jag har aldrig hört talas om er familj, sade han en afton då de båda männen suto ensamma i den rymliga matsalen — ett rum som nästan kunde kallas hemskt då det var sparsamt upplyst. Jag behöfver knappt säga huru angenämt det skulle vara för mig att få göra bekantskap med några medlemmar af er familj. — Jag har ingen familj, svarade mr Walgrave kallt. Jag tror att ni måste ha hört mig säga att jag står fullkomligt ensam i verlden. Augusta skall ej mottaga många bröllopspresenter från brudgummens sida, men så skall hon heller icke bli besvärad af några fattiga slägtingar till mig. Mina föräldrar dogo båda under det jag var helt liten. Jag blef uppfostrad i Essex af en ogift tant. Äfven hon är död och har varit död i tjugofem år! Hon var en öm och god beskyddarinna. — Er far hade väl något yrke, förmodar jag? frågade mr Vallory som gerna skulle ha velat att hans blifvande svärson varit mera meddelsam. — Nej. Han lefde på sina egna tillgångar och förslösade dem. — Men han lemnade er i en betryggad ställning då han dog.