Göteborgsposten – 4 november 1872, sida 1

— Han lemnade mig trehundra pund om året, tack vare den goda tjensten af en vän som hade stort inflytande öfver honom. Penningarne blefvo afsatta för min räkning på ett sådant sätt att min far ej kunde röra dem. Jag skulle ha börjat lifvet som en tiggare, ifall det stått i hans makt att disponera öfver penningarne. — Ni talar ej om honom i särdeles vänliga ordalag. — Kanhända icke. Jag medger gerna att det ir mycket som fattas mig i fråga om sonlig vördnad. Saken är den att han kunde ha stått ut med att göra vida mer för mig än han gjorde, och jag har ej ännu kunnat lära mig att förlåta honom. Han var ej någon god far, och uppriktigt sagdt tycker jag ej mycket om att tala om honom. Detta liknade i konversationen ett noli me tangere!, och mr Vallory gjorde inga vidare frågor. Hubert Walgrave var en gentleman — det var hufvudsaken, och det betydde föga huru många onklar och tanter han hade eller om han var olldeles i saknad af sådana. Han var klok, energisk, erbetsam och temligen säker om att komma långt i verlden. — Jag kommer ej att gifta bort min dotter med en drönare som sätter en blomma i knapphålet och ser sjelfbelåten ut vid tanken på sin hustrus penningar; det är i alla fall en tröst, sade lagkarlen för sig sjelf. Han hade verkligen ej skäl att beklaga sig öfver någon brist på arbetsamhet hos Hubert Walgrave. Från den stund då hans förlofning med miss Vallory blef en afsjord sak arbetade han mer än någonsin. Ilvad som