hjörnstjerne Björnson och Danmark. Ir Redaktör! Edert ärade blad har antydt, att det möjligen är hr IIedlund som omstämt mig i den nordisk-tyska saken. Detta är så långt ifrån fallet, att hr Hedlund skall sjelf erkänna, att jag var ense med honom på det hela taget, innan jag kom till Göteborg. Min åsigt om vårt förhållande till den franska andan var redan då stadgad (den har arbetat sig fram till klarhet ungefär samtidigt med min kristliga åskådning), och min åsigt, att vi skulle gå med Danmark i krig mot Tyskland, om Danmark ville och måste föra ett sådant krig, var och är änau min tanke. Desto ifrigare måste jag således arbeta för, att det icke kommer till ett sådant krig. Ty nu inser jag — och detta är mitt omslag, som endast är en mera logisk utveckling af min tro på stamkänslan, den andliga frändskapen — nu inser jag, att den tyska andan icke bör motkämpas af oss, den är i förbund med vår egen i allt, som är oss dyrbarast. Ett nordiskt krig med Tyskland (i franskt eller ryskt förbund) skulle således vara en olycka. Men vill och måste Danmark det oaktadt taga till svärdet så stå vi Danmark och Nordslesvig närmare än Tyskland och måste i Ierrans namn gå med. Samma skäl för att vi enligt mitt förmenande måste gå med Danmark finnes således för att vi böra alla gå tillsamman med Tyskland. Så är det. Jag har aldrig någonsin varit tyskhatare; under kriget unnado jag Frankrike seger, främst för Danmarks skull, senare för republikens skull och för alla små staters skull, hvilka jag trodde blifva öfvergifna genom Frankrikes fall. Nu bedömer jag hela kampen rättvisare än då, och fastän jag önskar, att befolkningen i ElsasLothringen mäste få bestämma öfver sitt öde, kan jag likväl icke annat än gilla tyskarnes känsla för sin enhet (Samling), för återtagandet af sina gamla länder och folk. Och nu inser jag, att vort Syn på (vår tanke om) Frankrike varit i flera hänseenden felaktig, att den hängt tillsamman med den estetiska lifsåskådning (med njutning som sitt högsta mål), hvilken utbredt sig isynnerhet i våra större städer och fått ein bästa näring från Frankrike. Att socialismen är en ny utväxt af samma lifsåskådning och således i slägt med den estetiska lifsåskådningen hos den sämre delen at vår intelligens, det finner jag äfven nu. När vi endast vilja njuta, så vilja arbetarne också endast njuta. Om kristendomen för närvarande än vikit från de högre lagren af den tyska bildningen (jag tror om den tyska andan, att detta endast är tillfälligt; den är för allvarlig att i längden undvara kristendomen), så är likväl den kristliga-etiska lifsåskådningen qvar och visar sig i ett sedligt familjelif, ett laglydigt samsundslif. Detta är i förbund med (öfverensstämmer med?) vårt eget. Nu ser jag äfven, att Frankrike icke satt skrankor för den tyska eröfringsandan; motsatsen är fallet. Vi vilja icke tala om Napoleon I:stes eröfringar af halfva fastlandet och hans försök ända in i Ryssland; jag anmärker endast, att den franska andan ingenting hade emot sådant. Ludvig Filip tog Algier, Napoleon III tog Korea), Nizza och Savoyen, och Somröstningarne i de båda sistnämnda länderna var en lögn, lagd till ett rof. Han sträckte ocksådåut handen efter Mexico och öfverflyttade detta på Maximilian, då planen icke gick. Ilan grep efter Luxembourg, Belgien och lehenprovinserna, hvilka alla bebos af folk utan frändskap med det franska folket). Ett faktum är således (oaktadt Italiens enande genom Napoleon), att det är Tyskland, som genom silt enande ändtligen salt ett skrank för fransk eröfringslusta. Då vi harmas öfver, att Tyskland nu tog tillbaka sina egna länder och tolk, och i Slesvig tagit för mycket, så vill jag, huru rättvis harmen än är, att vi skola erkänna, hvad som här talas till Tysklands fördel, erkänna, att om TI 1 oo Ir DL Frn 22252