Göteborgsposten – 2 november 1872, sida 2

Från Utlandet. I Preussen synes en formlig storm ha dragit upp emot det motspänstiga Herrehuset, hvilket hotas med både ett och annat. Kejsar Wilhelm skall sjelf hafva, då Herrehuset genom en deputation uttryckte sitt deltagande i hans sorg öfver prins Albrechts död, förklarat, att han ville ha den nya kretsordningen genomförd. Han skall äfven hafva sagt, att om IIerrehuset tvang ministern Eulenburg att afgå, så skulle han helt säkert icke få en efterföljare, som föll Huset mera på läppen. En berlinertidn. vill tillochmed veta, att kejsaren, Eulenburg och Bismarck f. n. öfverlägga med hvarandra om de steg, som kunna anses nödiga för att gifva den nya kretsordningen laga kraft i trots af alla hinder från Herrehuseta sida — hvilket skulle, om det bekräftade sig, vara liktydigt med en revolution. Berlinerkorresp. omtala också, att regeringen möjligen skall skrida till en fullständig ombildning af Herrehuset. Några tidningar säga, att Huset skall från regeringens sida få sig tillsändt ett ultimatum med hotelse om, att dess sammanträden skola komma att inställas, om det icke faller till föga. Värst rasar dock Nat. Z2eit., som i det längsta hoppats, att Bismarck skulle infinna sig plötsligt på skådeplatsen som en deus ex machina, men nu fruktar, att äfven han icke skulle göra synnerlig nytta, om han infunne sig. Det har — säger bladet — redan gått för långt, och situationen är ej längre så enkel, att en blixt från Bismarcks vredgade ögon eller ett hotande ord från hans mun kan athjelpa det onda. Det synes oss dessutom naturligt, att rikskansleren sparar sig och att han icke vill uppslitas i denna kamp. Afven om kretsordningslagen lyckligt genomfördes, Skulle vi dermed icke ha kommit öfver berget; vid hvarje nytt lagstiltniogsarbete skulle nya svårigheter resa sig, lika talrika som en hydras hufvuden. Vi kunna ej få bugt med dom, så länge vi ha den närvarande ministeren och det nuvarande Herrehuset. Gentemot en sådan statsman som Bismarck skulle man göra sig löjlig med att visa, det han 1847 och 1848 talat och tänkt annorlunda än efter 1866, ty hans gerningar och stora resultater tala för honom. Men då inrikesministern Eulenborg nu vill uppträda som liberal reformator, förhåller sig saken helt annorlunda, och det är alls icke underligt, att hans reaktionära motståndare ej låta imponera på sig af honom, utan tvärtom skratta ut honom. Det är mycket troligt, att grefve Eulenburg gerna vill gagna landet, men den största tjensten skall han likväl visa det genom att nedlägga sitt embete, antingen genast eller när kretsordningslagen blifvit genomförd. IIvad Herrehuset angår, upprepa vi, att det bör göras oskadligt! De konservativa organerna förråda oaktadt allt detta larm ingen oro, utan framhärda i sitt motstånd; och helt visst skola de aldra