Göteborgsposten – 1 november 1872, sida 2

ter sin far, redan var egarinna af tre tusen pund om året. Huru mycket hon hade att förvänta efter sin fir kunde ännu ingen så noga veta. Han var taxerad till en inkomst af femtusen pund om året, men antogs förtjena åtminstone åttatusen, och Augusta var hans enda barn. Det var naturligtvis en stor tur för en sådan man som Hubert Walgrave med trehundra pund om året och sitt yrke att bli fästman till en sådan arftagerska som Augusta Vallory. Saken hade försiggått ganska enkelt. Hennes far hade tre eller fyra år förut tagit hand om honom, fattat tycko för honom, inbjudit honom åtskilliga gånger till Acropolis-square och en villa i Ryde, der familjen Vallory hvarje sommar tillbragte någon tid — inbjudit honom utan aning om någon fara af en sådan bekantskap. Han närde ganska höga föreställningar med afscende på sin dotters äktenskapliga utsigter. Ian hade ingen brådska med att få henne bortgift, skulle till och med för sin egen del helst ha önskat att hon förblefve ogift under hans lifstid. Men hon var en skönhet och en arftagerska, och han sade till sig sjelf att ett giftermål för henne ej kunde undvikas, och att dov knappt kunde slå fel att hon skulle göra ett förmånligt parti. En peerskrova skymtade för hans fantasi; det skulle ej vara ledsamt om han finge se sin dotters namn upptaget i listan öfver landets förnämsta ädlingar. Alla sådana idder slögo emellertid sin kos då miss Vallory en vacker morgon helt kallt tillkännugaf för honom, att mr Walgrave föregående nRfton frist till henne, och att hon ämnade gifta sig med honom såvida hennes far gäfve sitt samtycke dertill; visst