Göteborgsposten – 1 november 1872, sida 2

vallen utanför villan i Ryde — en sluttande gräsvall som gick ända ner till kusten — att mr Walgrave friade, på ett behagligt, gentlemannalikt, passionsfritt sätt. — Naturligtvis, min bästa Augusta, sade han slutligen, kan jag ej vara blind för den omständigheten, alt jag är ett mycket dåligt parti, och att jag är skyldig att göra mycket mera än jag har gjort för att vinna en stillning, innan jag med skäl kan vänta någon uppmuntran från er fars sido. Men jag ryggar ej tillbaka för strä!samt arbete, och om blott ni är fördelaktigt stämd mot mig, skall jag ha styrka till att göra hvad som helst. Han lyckades slutligen förmå miss Vallory medgifva att hon var gynnsamt stämd emot honom — mycket gynnsamt; att hon tyckt om honom nästan från första stund. Genom denna slutliga bekännelse gick hon så långt som en väl uppfostrad ung flicka kunde väntas gå. — Ni har ej varit så orimligt uppmärksam som andra min, sado hon, och jag tror verkligen att jag just derföre tyckt så mycket bättre om er. Mr Walgrave smålog och gjorde det löftet inom sig att miss Vallory skulle få godt tillfälle att fortfarande tycka om honom af samma anledning. Det dröjde rätt länge innan mr Vollory fullkomligt lyckades återhemta sig efter den uppskakande underrättolse hans dotter gifvit honom; men han äterhemtade sig dock och samtyckte till att mottaga Hubert Wolgravo sasom sin blifvande svärson. (Fortsj)