Göteborgsposten – 1 november 1872, sida 2

tycker om mig — och någon måsto hon vil gifta sig med. Hennes förmögenhet skulle bli af ofantligt gagn för mig, och dessutom är hon en qvinna som skulle kunna hjelpa sin man fram i verlden, äfven om hon ej egde sex pence. Hon är den enda qvinna jag någonsin verkligen beundrat, kanhända den enda qvinna som någonsin tyckt om mig. Vid denna period i Hubert Walgraves lif hade han ej nägra särdeles öfverspända idöer om den passion som betyder så mycket för somliga och så litet för andra. Han tänkte aldrig gifta sig så vida han ej finge göra ett parti som omedelbarligen skulle besorda hans egna fördelar. Om han skulle gifta sig, måste han gifta sig med penningar, det var tydligt. De inkomster som voro alldeles tillräckliga för hans behofver uader det han var ungkarl skulle bli alldeles för små för en sådan man som han, med hustru och familj. I detta fall var han mycket bestämd, men det oaktadt jagade han ingalunda efter urftagerskor. Han skulle visst icke velat gifta sig med en qvinna som cj varit fullkomligt presentabel, äfven om hon egt aldrig så stor förmögenhet. Han gjorde ej heller några bemödanden för att vinna miss Vallory. Slumpen förde dem tillsammans, och han begagnade sig blott af tillfället. Af alla de min hon någonsin kännt var han den ende som behandlade henne med fullkomlig nonchalance, som egnade minsta hyllning åt henues skönhet och rikedom. Kanhända att det just var af denna anledning som hon blef förälskad i honom, så till vida som det låg i hennes natur att bli förälskad i någon. Så hände det sig en månskeusafton på den lilla gräs