Göteborgsposten – 1 november 1872, sida 2

icke utan ett sådant samtycke — hon var on allt för väl uppfostrad ung dame för att ens tänka sig möjligheten af ett rebelleri. Men å andra sidan ifall hon ej tillätes att gifta sig mel IIubert Walgrave, skulle hon helt sikert ej gifta sig med någon alls. William vallory stod liksom träffad af åskan. IIan hade ingenting misstänkt, ingenting sett. Det hado först varit några tillfälliga sammanträffanden på blomsterexpositionen i London. Hubert Walgrave hade varit bland de unge män som oftast varit inbjudna att fylla antalet gäster på middagspartierna vid Acropolis-square; han kände många af dem som tillhörde miss Vallorys umgängeskrets och råkat träffa henne ganska ofta under säsongen i London. Sedan kom på hösten en inbjudning till mr Vallorys villa i Ryde, några månskonspromenader, en liten seglats, under hvilken Augusta Vallory, som aldrig ver sjösjuk, visade sig högst intagande i den fullkomligaste sjökostym som hennes franska modebandlorska kunnat åstadkomma. Det var under denna segiats, ombord på mr Vallorys lustyacht Arion, en vacker Augustidag, som IIubort Walgravo för första gången sade sig sjelf ott han var förälskad i Augusta. Hon satt midt emot honom och lätsade läsa en roman. Hon var klädd i blått och hvitt, med ctt skärp ef skärt cashmero omkring sitt smärta lif och en batt med hvita och blå fjädrar öfver sitt tjocka svarta hår. — Hvarföre skulle jag ej gifta mig med henne? sade mr Walgrave till sig sjelf. En sådan tanke synes något förmäten i början, men jag tror verkligen att hon