Göteborgsposten – 31 oktober 1872, sida 2

ombud i målet, enär fullmakten icke var inrättad på sätt lag föreskrifver, och fälldes hvar och en af kärandestyrelserna till 2 rdrs böter för uteblifvande. på svarandeombudets begäran uppskjöts derefter målet till Lördagen d. 16 Nov. då kärandestyserna borde infinna sig, såvida de ville vidare vara i målet hörda. Från Landsorten. Straslången Landgrens rymning. Rörande denne beryktade personlighets rymning från Malmo cellfängelse natten mellan d. 8 och I dennes företogs i Måndags å cellfängelset i Malmö en omfattande ransakning, som varade omkr. 3 timmar. Generaldirektör Almqvist samt kapt. Mentzer voro vid förhöret närvarande. De nya upplysningar, som i saken förekommo, voro hufvudsakligen följande: Dir. Hasselqvist hade den afton rymningen verkställdes, sedan hans uppmärksambet blifvit väckt af den nedfallande rappningen från hålet i muren, genast skyndat ut i fängelset, der konstapeln Per Mårtensson hade vakten, och låtit öppna Landgrens cell, som befanns tom. Direktören lyste med lampan nedunder den uppbrutna golfplankan och såg hålet i muren samt antog genast att fången kommit ut derigenom och tagit till flykten. Han ställde Mårtensson på post i cellen och skyndade sjelf ned på gården, dit äfven vaktmästaren Törnegren samt vaktkonstapeln Granstrand medföljde och hvarefter hela gården på det noggrannaste genomsöktes. Granstrand afsändes till poliskontoret för att taga reda på t. f. landssekreterarens Folke Hains adress, hvilken direktören måste känna för att afgifva rapport. Direktören lät äfven tillsäåga Mårtensson att kalla konstapeln Nord, spm skulle öfvertaga vakten, hvarefter äfven Märtensson nedkom på gården. Man kom till den slutsatsen att fången stigit upp på en pump, som stod vid tvätthusets gafvel och derifrån kommit upp på dettas tak, hvarefter han nedhoppat i trädgården. Då ingenting) derute kunde upptäckas, återvände man till cellen, som af direktören samt polisgevaldiger Cöster och polisbetjenten Westergren, som under tiden anländt, äfvenledes på det noggrannaste undersöktes. Ingenting stod der att finna. Efter 4 timmars fruktlöst sökande upphörde man derhortz i den öfvertygelsen att fången var och förblef orta. . Vaktmastaren Törnegren hade om avällen kl. 8 visiterat Landgrens cell, men icke kunnat upptäcka något annat än att den ena golssisten var lös. Fängens kläder lågo enligt föreskrift utbredda på golfvet och borttogos af konstapeln Mårtensson, som var Törnegren följaktig. Märtensson hade efter upptäckten af rymningen stannat qvar på post i cellen. Direktören hade då nedifrån ropat till honom och befallt honom att väcka Nord, som låg och sof i en cell i tredje våningen. M. gjorde detta och var om ett ögonblick tillbaka igen. Sedan derefter Nord nedkommit hade M. gått ned på gården sör att vara behjelplig vid undersökningen. Nord hade legat i en cell i vestra delen af 3:e våningen. Landgrens cell låg i andra våningen i öster. Sålunda måste ett par minuter förlupit, då Mårtensson sprungit att väcka Nord. Nord upplyste att endast en cell, den 5:te från Landgrens, denna natt stod oläst. Dörren var dock fastgjord med en hasp, som icke kunde påläggas inifrån. Landgren, derefter införd, berättade om sin rymning följande: Fotlisten hade varit lös i cellen, då ban kom att bebo den, och vid ett tillfälle hade han äfven märkt att en af golfbråderna legat lös, då han upplyftat den och fått se att mellan rören derunder fanns ett temligen vidsträckt tomrum. Tanken att på denna väg försöka rymma uppstod hos honom och han började genast att med en tjock ståltråd, som han funnit och genom slipning mot muren gjort skarp, att skrapa undan murbruket melJan stenarne och småningom lösbryta den ene efter den andre. Den 24 Sept. hade han hålet färdigt. Han hade träffat aftal med en för stöld haktad person vid namn Pehrsson, som för någon tid sedan frigafs efter utståndet straff, att denne skulle skafta honom kläder och skodon, samt hålla dessa i beredskap i slottsstrådgärden natten mellan den 8 och 9 Okt., då han skulle, försöka att verkställa sin rymning. Denna hade emellertid nära gått om intet, Ljudet af den nedfallande rappningen väckte uppmärksamhet och fången måste skyndsamt gömma sig under golfvet. Sedan den första undersökningen var slut och bevakningen aflägsnat sig från cellen, kröp han upp, gick ut i korridoren och aflyftade haspen till en längre, bort befintlig tom cell, i hvilken han gömde sig. Längre fram på natten, då allt blifvit tyst i fängelset, smög han sig åter ut och återvände till sin egen eell, och flydde derefter, såsom förut är berättadt, öfver den obevakade gården. I trädgården fann han kläderna, som han hastigt iklädde sig, och vandrade derefter öfver bron in i nya planteringen, der han fann sin vän Pehrsson, med hvilken han en stund samtalade. Sedan fortsatte han ensam sin flykt mot sin hembygd, der han dock icke hunnit uppehålla sig länge, förrän han åter upptäcktes och häktades. De trenne qvinnliga fångar, som haft sina celler i närheten af Landgrens, berättade att de under den tid Landgren arbetade på genombrytandet af muren, ofta hört buller från hans cell, vanligen om eft. m., men stundom äfven på andra tider af dygnet. Den ena af fångarne, Bertha Larsson, hade vid ett tillfälle hört Landgren samtala med någon, som hon tyckte stod på gården. Hon hade hört uttrycken, kläder i trädgården och Äresa till Amerika?, men hade trott att det endast var någon af vaktkonstaplarne, som befann sig derute, Direktör Hasselqvist förmodade att den person, fången hört samtala med Landgren, varit en f. d. akrobat Bernhard Möller, som den 5 Oktober utsläpptes, och som under sitt vistande vid fängelset AN en cell snedt emot Landgrens i en annan gel. ysfonstaplarae Mårtensson och ;Nord betviflade Landgrens berättelse om cellbytet. Kl. 6 på morgonen efter rymningen hade hasparne på de båda nämnda cellerna varit pålagda, hvilket Landgren omöjligen sjelf kunnat göra, då han sista gången passerade in i sin egen cell. Dessutom hade i korridoren hela natten befunnits vakt, som väl skulle kunnat märka, om dörrar öppnades eller slötos. Landgren hade vid ett föregående rättegångstillfälle uppgifvit, att han i Okt. 1863 anlagt mordbrand hos åboen Pål Andersson i Vestra Karaby. Med anledning deraf hade gjorts förfrågan hos vederbörande kronobetjening och den upplysningen lemnats, att nämnda år intet hemman i Vestra Karaby afbrunnit,) hvaremot i Östra Karaby i Onsjö härad den 12 Okt. 1863 ett hemman nedbrunnit, utan att orsaken till eldeps uppkomst sedermera kunnat utrönas. Det visade sig snart att Landgren for med osanning och hade sjelf pådiktat sig detta brott, emedan han hvarken visste när eller hvar mordbranden egentligen anstiftats.