ngå i omsättningen oändligt mycket större. FörhålI A1 andet härutinnan blir derföre ungefär detsamma som A m man tänker sig varutrafiken vid en jernbana så W örökas att materielen för godsets transporterande Bslefve otillräcklig. Under någon tid afbjelptes förlägenheten derigevom att bytesmedlet liksom idealiserades, att fiktiva vi hetalningsmedel trädde i myntets ställe. Checksy-at temet och qvittningarne i Londons och New-Yorks är Clearing-houses ha besparat milliarder för rörelsen, Ö Nu inträdde de stora aktieföretagens tid. Man gör, ej mligt vårt förmenande, orätt, när man så afgjordt, g. som vanligen sker, bryter stafven öfver aktiesvinleln, stiftningsfebern, eller hvad man må kalla nämnda företeelse. Hvarje förtjenst står på gränsen vf ett fel, och om det någonsin är angeläget att ej let rätta måttet öfverskrides, så är det otvifvelakigt här. Men i den de stora kapitalens och de många arbetskrafternas association, hvilken i aktieföretagsamheten uppenbarar sig, ligger dock bästa medlet för vidare utveckling inom det ekonomiska området. Beskaffenheten af faran, som från detta håll hotar, är emellertid lätt att inse. Så länge produktionen på industriens fält låg i enskiltas händer, var det verkliga, redan befintliga besparingar som hufvudsakligen användes till dess ytterligare utveckling. Sedan deremot de stora bolagen börjat öfvertaga ledningen, drages i allt större mått vexel på framtidens besparingar. In massa veslekter skapas, representerande millioner i värde, och kapitalbildningen, som till slut skall upptaga dessa, kan ej hålla jemna steg med effektbildningen. Under tiden tynga de på penningmarknaden liksom svårsmältbara partiklar, hvilka inträngt i den menskliga organismen och hindra digestionsprocessen. Men till slut skola dock äfven dessa förvandlas till kött och blod, såvidt förloppet annars är normalt. Det är törhända ej så orätt, när man på räkningen af det nu anmärkta förhållandet, vill uteslutande skrifva den penningnöd, som den senaste månaden, till allas undran, visat sig i det rika, guldemottagande Tyskland. Penniogar blifva just nu mera flytande, räntefoten har en tendens att sjunka, som endast motverkas af engelska diskontots i motsatt väg gående riktning — hvad har då inträffat, som rättfärdigar denna ändring? Intet annat än det att den tanke nu tränger igenom att företagsamheten dock icke urartat till svindel och att marknaden, efter gifvet rådrum, skall kunna upptaga de värden som i massor strötts ut öfver densamma. Nu ser man derför de stora reserver, hvilka banker och bankirer hållit inne för den händelse att öfverspekulationen skulle öfvergått till kris, åter frigöras och leta sig väg till allmänheten. Ebben står i begrepp att förvandlas till flod, men i det skedda har legat en varning att ej låta förvandlingen försiggå för snabbt. Utom de nu anförda omständigheterna, hvilka gälla för alla länder, gifves det äfven särskilta förhällanden, de der bidraga till att i England penningknapphet uppstått. Vi mena ej blott den roll såsom försträckningsgifvare, hvilken England intager gent emot aflägsna länder, utan ock den öfvergång till guldmyntfot, hvari så många länder nu äro stadde. Om också denna förändring ej är öfverallt formligt beslutad, bereder man sig likväl allestädes för densamma genom att i tid förskasta sig guldvaluta. Senast har man sålunda, i vårt grannskap, sett nationalbanken i Köpenhamn, efter erhållit tillstånd att till grund för en del af sin sedelutgifning lägga guld i stället för silfver, indraga betydande belopp häraf. Det är England, som i första rummet härvid anlitas. Så låter det sig förklara att medan guldimporten i England under de första nio månaderna af år 1870 visade ett öfverskott å 83 mill. samt för samma månader af 1871 å 43 mill. Å, har deremot från Jan. t. o. m. Sept. d. a. exporten häraf öfverskjutit importen med 845,000 Å. En sådan företeelse måste förefalla ovanlig i ett land, der dessförinnan under en lång följd af är införselns öfverskott årligen utgjort i genomsnitt 5 mill. Å, och den blir desto ovanligare derigenom att siffrorna på inoch utförselns värde aldrig varit så stora samt handelsbalansen aldrig så gynnsam för England som nu. För det senast förflutna året, 1871, föreligger nu officiela redogörelser. Man fivner deraf att, oberäknadt metalliskt mynt, importerades varor till värde af 331 mill. (deraf från främmande länder för 258 mill. och från brittiska kolonier för 75 mill. e) medan utförseln uppgick till 2833 mill. (till utlandet 228 mill. och till kolonierna 554 mill). — — ——— — — — — C— — .;— -M — Ännu större är tillväxten under de med d. 1 Okt. tillandalupna nio månaderna af innev. år. Införseln under denna tid uppgick nemligen till 2613 mill. och utförseln till 1903 mill. Å, innefattande en förhöjning den förra af nära 8 4 och den senare af 15 2 mot förhållandena under samma tid förlidet år. I trots af denna tablå, i trots af att folkets konsumtionsförmåga betydligt stigit, såsom de svällande importsiffrorne utvisa, och att öfriga länder i högre grad blifvit Englands gäldenärer, såsom röjes af den växande exporten, fortfar och fortgår penningarnes dyrhet. Att ej importens öfverskott öfver exporten härtill bidrager, såsom någon möjligen skulle vilja förmoda, är välbekant. Detta utgör tvertom ett nytt bevis på Englands rikedom, ty det ådagalägger att det kan indraga räntan på utlånta kapital m. m. i form af förnödenheter och ej behöfver den i reda mynt. En sinansiel skriftställare i England — och der till en skriftställare af betydenhet — har, märkvärdigt nog, velat söka anledningen till penningens till fälliga dyrhet derstädes just i det närvarande all männa — välståndet. Ett faktum är att aldrig förr et så stort belopp af metalliskt mynt cirkulerat blanc publiken som just nu. Man är, säger den nämnde författaren, för välmående för att angeläget sök: 22Q.. 2.