Göteborgsposten – 30 oktober 1872, sida 1

för någon individuell karakter, ingaf dock dess utseende en föreställning om rospektabilitet, soliditet och rikedom. En betjent i mörkt livrå och med pudradt hår släppte in mr Walgrave i förstugan, hvilken var prydd med en kakelugn af svart marmor, liknande ett grafmonument, och en stor messingslampa. — Är miss Vallory hemma? — Ja, sir, miss Vallory återkom för en halftimma sedan från sin promenad. Salongen var dock alldeles tom, och betjenten aflägsnade sig för att uppsöka miss Vallorys kammarjungfru och. meddela henne att en främling anländt på besök till hennes matmor. Under det Hubert Walgrave väntade gick han fram och tillbaka på det mattbelagda golfvet och såg sig tankfullt omkring i rummet under det han gick. Det tycktes honom större än fordom, nu sedan han vant sig vid den mörka salen på Brierwood med dess låga tak, tunga ekbjelkar, mörkbruna paneling och enkla möbler. I sådana rum som detta kunde han hoppas att få tillbringa hela sitt lif och njuta allt det behag som en vacker omgifning skänker — allt utom Grace Redmayne. Föreställningen om hans framtida lif med alla de fördelar i afseende på rikedom och inflytande, som hans giftermål skulle gifva honom, hade alltid varit angenäm för honom. Han var just icke den man för hvilken tanken på en koja och ett hjerta egde någon dragningskraft. Men i dag, när han såg alla de lyxartiklar och konstsaker på hvilka den salong der han befann sig hade att bjuda, tog hans fantasi