Göteborgsposten – 29 oktober 1872, sida 1

Mr Walgrave försökte betrakta sin passion såsom någontiog helt och hållet tillhörande det förflutnas område, började att sakta gå fram och tillbaka i sitt rum, då och då göra ett uppehåll vid något af de tre fönstren för att betrakta den solbelysta floden med dess flotta af mörka ångare och kolpråmar samt — tänka på Grace Redmayne. Hvad gjorde hon just i detta ögonblick? undrade han. Hon vandrade väl omkring i trädgården, ensam och sorgsen. — Jag skall aldrig glömma hennes bleka förtviflade ansigte, sade han för sig sjelf. Tanken på det förorsakar mig ständigt ett stygn i hjertat. Om — om jag vore en svag man, skulle jag taga min kappsäck och resa tillbaka med eftermiddagståget; jag kan föreställa mig huru det jufva ansigtet skulle ljusna vid åsynen af mig. Men jag skulle vara någonting värre än en dåre om jag gjorde det. Det svåraste är öfver. Himlen vare tack, jag har handlat hederligt; jag sade henne sanningen från första stund. Och nu är det enda jag bör göra att söka glömma henne. 2) Fortsj fr, N:o 251.