Göteborgsposten – 28 oktober 1872, sida 2

Vi kunna dag ofter dag genomse våra spalter ef:er bevis på denna pånyttfödelse, som ifriga politici med bestämdhet förutsagt skola följa af ett extra sex-pence-stycke och en extra timme om dagen. Blott i en spalt tycka vi oss spåra en orsak och verkan. Rättegångsoch Polissakerna blifva en allt vigtigare del af vår notisafdelning; på en enda dag tima ofta lika många otyckshändelser som antalet at döda eller skadade i en batalj. I Måndags voro i City 58 personer stämda för fylleri; af de 29 häktade den dagen i Westminster, hade alla varit mer eller mindre rusiga, innan de togos i förvar; vid Worshipstreet och Lambeth upptogo tyllerimålen hufvudsakligen dagen; vid de andra poliskamrarne hvilar en stark alkohollukt öfver alla målen. Ett af dessa mål var en glasmålares, hvilken ville i rusigt tillstånd tvinga sig fram till sin döende hustru och gaf den stackars makans mor ett våldsamt slag på ögat, derför att hon ville hålla honom tillbaka tills han blef nykter. Efter denna bragd begaf han sig tillbaka till en krog för att höja modet och återvände sedan för att slå en annan qvinna. Kunna vi smickra oss med, att allt detta är exceptionelt? Nej, detsamma hör man allestädes ifrän, och det är otvifvelaktigt, att en betydande procent af löneförböjningen strömmar till skattkammaren. De från arbetet vunna timmarne gifvas åt landet i åtminstone en mening, neml. att de bidraga till byggandet af våra pansarfartyg, hvilka sägas flyta i stark dryckjom. Men detta är ej något avgenämt perspektiv. Nationen undergår stora och snabba förändringar, och den högsta makten kastas med ifrig brådska till de arbetande klasserna, i tanken att de äro klokare och bättre, eftertänksammare och återhållsammare, än deras fäder voro före dem. Det är ej godt att säga, huru det förhåller sig med deras själsutveckling och de höga egenskaper, som man i alla tider önskat finna hos de styrande och hos de män, hvilka skola välja de styrande. Men hvad har man för måttstock i afseende på menniskors förstånd, om icke den som de i lefnadssätt och uppförande använda på sig sjelfva? Sedan -Timesklagat öfver kyrkans och sekternas oförmåga att till en hederlig vandel draga arbetarne, fortfar bladet: Vi måste vända oss till arbetarne sjelfva med uppmaningen att åter resa sig och intaga en riktig ställning till landet. De ha kämpat för vinnande af tid och penningar. De ba fått det mesta. af hvad de önskade. Estersom detta är för dem jemförelsevis nytt, kunna de ursäktas för att de icke genast veta, hvad bruk de skola göra af de shillings och timmar de ha till öfverlopp. Men det är på tiden, att de lära sig det. Om de göra ett nyttigt bruk af sina vunna fördelar, skola de begagna dem till medel att vinna ännu flere och större sådana. Om de underlåta att väl använda dem, skola de snart gå miste om det steg de tagit och finna sig falla djupare, emedan de velat klättra högre, än som var för dem lämpligt. Mycket i denna uppsatts träffar onekligen in på våra förhållanden, och de förståndiga arbetarne sjelfve samt deras vänner kunna ej nog varmt och kraftigt framhålla för de arbetande klasserna vigten af att ej förspilla sina ökade inkomster på fyllerilastens utöfning; ty det är endast genom aktningen för sig sjelf, arbetaren kan vänta att bereda sig sjelf en varaktig, aktad plats inom samhället. Brister han i denna aktning, låter han den djuriska delen af sitt jag taga öfverhand öfver den bättre, den rent menskliga — då skall det öfriga samhället skygga tillbaka för den råa varelsen och ställa sig i harnesk emot honom, ty den, som ej kan beherrska sina egna lidelser, kan icke heller boppas att träda i de maktegandes krets, hvilken dock står nu mer än någonsin öppen för den nyktre och ärligt sträfsamme arbetaren. Från Frankrike skrifves, att de tyska trupperna nu börjat utrymma äfven Reims. I det nva handelsfördraget med England