Göteborgsposten – 28 oktober 1872, sida 1

allen. Här hade han sina rum, en vacker lägenhet i första våningen af ett hus. Rummen voro stora och luftiga, väl möblerade och komfortabla i alla afseenden. Der funnos böcker på hvarje sida, prydligt ordnade i vackra mahognybokhyllor. Öfver den höga kaminen i det förnämsta rummet hängde en tafla, den enda tafla som fanns i Hubert Walgraves bostad. Det var ett porträtt, porträttet af en qvinna med ett ansigte af nästan fullkomlig skönhet — gladt, pikant, förtrollande med bruna ögon som logo skalkaktigt. Drägten, som målaren gifvit en något fantastisk karakter, var gammalmodig — åtminstone tretio eller fyrtio år gammal. Såsom konstverk betraktadt var taflan en juvel, ett porträtt som hvilken målare som helst kunnat vara stolt öfver. En medelåldrig betjent med lugnt utseende mottog mr Walgrave och ombesörjde inbärandet af hans saker. Han var till hälften hofmästare, till hälften betjent; sof i en liten kammare innanför köket som låg bakom de vackra rummen och skötte mr Walgraves hushåll med tillhjelp af en qvinna som ofta tidigt om morgnarne hördes skura och sofva, men sällan sågs af något menskligt öga utom hans eget. Han var i alla afseenden ett mönster för en tjenare, resultatet af en hel mängd experimenter som mr Walgrave gjort med afseende på domestiker, uppfyllde alla en betjents åligganden på samma gång han var en förträfflig kock och bidrog i icke ringa mån till Hubert Walgraves trefnad. Hans namn var Cuppage — dopnamnet Abraham på grund af do bibliska tendeneerna hos hans