Göteborgsposten – 26 oktober 1872, sida 2

Frän Utlandet. Det berättas, att Kattkoff, den beryktade redaktören för den ryska Moskwa Tidning, blifvit vansinnig; och man tror, att den olycklige skall komma att på dårhuset sluta sina dagar. Sedan kejsar Nicolai tid fanns det ingen mera klassisk typ af moskovitismen än Kattkoff, bvilken trodde sig sjelf kallad att spela rollen af den ryska journalistikens Nicolaus; och Rysslands amalgamering med den oemotståndliga bildningsoch kulturdriften, hvilken går från vester till öster, skall kanske vara fullbordad, medan man ännu minnes Kattkoff som ett afskräckande exempel på hatet till vesterlandens bildning. Att regera folket med knuthiskan och utskicka kosacken i alla länder som missionär för de gammalryska despot-traditionerna, att qväfva hvarje liten rörelse af individuel sjelfständighet med den sibiriska landsflyktens isvind — detta var de maximer, i hvilka czaren och journalisten möttes, och deras harmoni fann ett betecknande uttryck i det ord, som czar Nicolaus en gång uttalade i känslan af sin ensamhet: Jag och Kattkofl äro de ende som älska Ryssland. Redan 1846 blef Kattkoff professor i logik vid Moskwas universitet; men det var ej vetenskapen, utan politiken som upprörde hans själ. Han var panslavist och ville först vinna för sig polackarne. Han smickrade derför dessa och höll tillochmed ett. tal på polska språket vid en at sina kollegers, professor Linowskis graf. Då han i förening med Leontiefl öfvertog ledningen at Moskwa Tidning, var han redan en populär man. Flertalet af bans lärjungar hade från auditorierna medfört ut i verlden en djup vördnad för havs vetande. Massan betraktade honom som ett helgon och samlades hoptals omkring honom, så ofta ban visado sig ute på gatorna. Hans sjelfkärlek växte nu och han ansåg sig kallad att rädda det ryska samfundet samt göra det till medelpunkten för verldshändelserna. Då polackarne år 1863 sökte att i en blodig kamp befria sig ifrån det ryska förtrycket, kastade han sina forna polska sympatier öfverbord. För hans panslavistiska drömmar voro de nu blott ett obeqvämt binder, mot hvilket han drog ut med en berserks raseri. Sådana natarer som Kattkoffs känna ej till någon medelväg. Det stod i full öfverensstämmelse med hans panslavistiska åsigter, att Frankrike skulle vara starkt och ligga i ständig delo med Tyskland, för att Ryssland skulle kunna spela den afgörande rollen i Europa. När nu i sista kriget Frankrike nedbröts, akummade han af raseri mot Tyskland, liksom han under hela sin verksamhetstid ifrigt drog i härnad mot det starka stora tyska elementet i Ryssland. Hvad som framkallat Kattkoffs vansinne, känna vi ej.