Göteborgsposten – 25 oktober 1872, sida 2

samhet; ingenting annat än den tvingande nödvändigheten att uppfylla andra åligganden skulle kunna förmå mig att resa härifrån. Jag hoppas få tillåtelse att återkomma någon dag. — Vi skola bli glada att få återse er när helst ni må komma, mr Walgry, svarade mrs James i sin blidaste ton. ÄÅldrig har cn gentleman kunnat förorsaka mindre bekymmer än ni. Mr Walgrave smålog svagt. Ett stackars litet oskyldigt hjerta hade fått grymma bekymmer just genom hans vistelse på detta ställe. Han var en kall verldsman, men han var ej fullkomligt jernhård och hade en känsla af utt hans närvaro i huset hade bragt olycka dit. Åkdonet var förspåndf, hans saker voro utburna och han hade ej lång tid på sig för resan till Tunbridge-stationen; likväl dröjde han och såg sig tveksamt omkring. — Jag ville gerna säga farväl till er nicce, mrs Redmayne, anmärkte han slutligen. — Det är mycket artigt af er, sir, och jag tror väl också att Grace skulle anse det ovänligt om ni reste utan att säga adjö till henne. Hon har fått sin uppfostran i en pension och har hufvudet fullt af fantasier. Men hvar i all verlden är flickan? Grace! Salsdörren öppnades hastigt vid detta gälla utrop, och Grace visade sig på tröskeln med bleka läppar och knappt i stånd att hålla sig uppe. Lyckligtvis för henne afleddes mrs James uppmärksamhet just i detta ögonblick af hennes son och arfvinge, hvilken lyckats att med än