Göteborgsposten – 25 oktober 1872, sida 2

kel är en dålig skribent, och det var ej mer än nätt och jemnt att jag kunde förstå meningen. När reser han? — I dag, svarade Graco stammande i det hon drog upp ett af de olyckliga örngottsvaren ur sin arbetskorg och började granska en skarf. — I dag! Det var fasligt hastigt. Men han är god betalare och kan resa när han behagar. Då vi skulle ha en hyresgäst, ha vi aldrig kuonat ha någon som förorsakat miudro besvär. Och dessutom ha vi dragit tetydlig vinst af honom. Jag kan sätta in tio eller femton pund i sparboken för din fars räkning, utom betalningen för mitt besvär. Mrs James tog af sig sin mössa, tvättade sitt ansigte i en skål, tog på sig en ren mössa och gick derefter att helsa på den afresande hyresgästen. Hans kappsick och nattsäckar hade redan blifvit nerburna i förstugan; åkdonet stod utanför dörren. Grace stod i salsfönstret, blek som döden, och såg ut. Skulle han söka upp henne för att säga farväl eller skulle han lemna henne utan ett ord ? Verldens ögon voro nu fästade på honom — skulle han spela sin grymma roll med köld och utan att bry sig om hennes smärta? Hon hörde hans röst från förstugan under det han samtalade med hennes tent och lyssnade liksom om hvarje ord som utgick från hans läppar varit inspireradt. — Det är ledsamt för mig att lemna er, mrs Redrodde yttrade han på sitt vanliga långsamma sätt. Jag trodde ej att jag skulle njuta så mycket af landtlifvet. Jag är skyldig er tusen tacksägelser för all er uppmärk